Åke Englund

Jag har alltid varit en arbetsnarkoman. De flesta arbeten jag har haft har varit arbeten med oregelbundna arbetstider och ofta har jag gett mer än vad arbetsbeskrivningen kräver. Ofta lägger jag ner en stor del av min själ i mitt arbete och jag får otroligt mycket tillbaka. Jag har varit arbetslös sex veckor i mitt vuxna liv. Under dessa veckor formligen klättrade jag på väggarna och jag drev samtidigt min omgivning till vansinnets rand. Idag, den sista dagen av månaden, summerade jag stolt ihop de timmar jag arbetat ihop. Och det var ett inte allt för oansenligt antal timmar som troligtvis kommer att lägga grunden för en resa, kanske New York. Under kvällen hade jag en kund i min kassa som man skulle kunna kalla min totala motsats. Han hade en ganska ansenlig kroppsvolym, till skillnad mot mina 65 kilo. Det mesta av hans kroppsvikt var samlad i magregionen, till skillnad mot mina ganska utspridda kilon. Han köpte två sexpack öl, vilket jag aldrig har gjort och förmodligen heller inte kommer att göra, även här var han min motsats. På sig hade han en t-shirt med texten: "Hellre en kulmage byggd av öl. Än en krokig rygg nedtyngd av hårt arbete". Även om jag generellt tycker att t-shirts med "roliga" texter är ganska smaklöst så kan man säga att allt som t-shirten stod för även det är min totala motsats. Tur att vi alla är olika.

Jag väcktes på fredagsmorgonen av hundarna som vill gå ut och kissa. Klockan var strax efter halv sju och vid den tiden på morgonen är jag inte människa ännu. Jag drog på mig ett par jeans och en t-shirt, gick ut utan att ta på mig varken glasögon eller linser så jag såg inte mycket. Trots att det fortfarande är augusti så fanns det ingen sensommarvärme som värmde mina frusna fötter när jag gick längs Allégatan i mina tofflor. När jag gick där så mötte jag två personer som skrattade högt och en av dem ropade till mig: Du ser pigg ut, Åke. Jag kunde inte se vem det var eftersom jag inte hade några glasögon på mig så jag försökte att svara vänligt men samtidigt neutralt då jag inte visste vem det var. Jag gick hem och sov ytterligare några timmar. På kvällen när jag stod i kassan så mötte jag mannen som jag hade mött under min morgonpromenad. Han berättade för mig att jag sett helt borta ut när vi mötts. Jag däremot hade aldrig kunnat ana mig till att det var han, inte ens när jag fick höra hans röst. Jag brukar ofta säga att jag inte är människa förrän jag tagit en dusch på morgonen och det stämmer verkligen.

På väg till gymmet i morse lyssnade jag på radio och när jag satte på radion spelades ett otroligt vackert klassiskt stycke. Stycket kändes nästan filmiskt till sitt upplägg och när låten var slut visade det sig att musiken var från filmen "Den goda viljan". Det var någon slags önskeprogram dit man fick ringa och önska klassisk musik och berätta lite om varför musiken man valt är viktig för en. Det var en kvinna som önskat och hon berättade hur musiken från filmen "Den goda viljan" hade hjälpt henne när hon hade panikångestattacker. Jag kom att tänka på att jag alltid köpt, och lyssnat på filmmusik. I synnerhet när jag varit nere. På något sätt så har stämningsfull filmmusik alltid talat till något inom mig. Jag har alltid fått kommentaren att jag har så konstig musiksmak när någon kollat igenom min CD-samling och jag har aldrig förklarat att jag lyssnar på instrumental filmmusik för att den ofta ligger på samma våglängd som jag gör när jag är nere. Det kändes skönt att höra att jag inte är den enda som använder mig av filmmusik på detta sätt.

Vid tre olika tillfällen har jag fått utländska mynt av misstag när jag fått mynt tillbaka. Första gången brydde jag mig inte om att titta på varifrån myntet kom utan jag bar omkring myntet i en ficka under en veckas tid innan jag slutligen tittade på det för att se vilket land det kom ifrån. Lustigt nog så kom myntet ifrån Kanada, jag som funderat på vart jag ska åka nästa år och Kanada har varit ett av alternativen. När jag fick ett utländskt mynt för andra gången tittade jag på det direkt och insåg att det kom från Storbritannien, även det ett land som jag funderat på att resa till. Vid det tredje tillfället fick jag ett mynt från USA, att säga att en resa till USA funnits i mina tankar vore en stark underdrift. Fråga är nog mer när jag ska åka och om jag åker en eller två gånger nästa år. Nu ligger mynten framför mig på bordet bredvid laptoppen, de skimrar och lockar till drömmar och fantasier.

Varje dag när jag kommer hem så sätter jag på tv:n det första jag gör. Tv:n finns sedan på hela tiden jag är hemma. Den finns där som en vän, alltid har den något att berätta, någon historia att visa för mig. Speciellt då man lever som singel så fyller tv:n någon slags funktion som en partner som finns där, ett slags sällskap som fyller ut ett tomrum. Han fångar lätt min blick och jag kan fastna med honom i timmar, när jag reser mig upp och går därifrån så blir jag lika irriterad varje gång för att han stulit så mycket av min tid. Den tid som jag tillbringar med honom är tid som jag skulle kunna ha använt till så mycket annat. Jag har så mycket som jag måste göra, saker jag vill göra. Jag har böcker att läsa, texter att skriva och uppgifter att utföra. Jag tar på mig allt fler uppgifter, uppdrag och kurser. Jag behöver tid. Tid som han stjäl från mig. Så jag har bestämt mig för att göra ett uppehåll. Vi gör inte slut. Han finns kvar. Vi kommer fortfarande att dela lägenhet och vi kommer att tillbringa tid tillsammans. Men vi ska bara träffas på avtalad tid, vi ska träffas för att han har något speciellt att visa mig. Jag ska tillbringa tid med annat, sådant som är viktigt för mig. Han är fortfarande viktig för mig och vi har många saker att uppleva tillsammans men han får inte ta så mycket av min tid, han är inte den som jag har för att fylla ut ett tomrum. Det finns så mycket viktigare saker att göra.

För några år sedan gjorde jag ett försök med att måla tavlor. Det blev bara en tavla som jag målade om några gånger då jag inte var nöjd med resultatet. Slutmotivet blev New Yorks skyline och tavlan hänger nu ovanför sängen i mitt sovrum och där har den hängt sedan jag flyttade in i den lägenhet jag nu bor i. Jag visade tavlan för en vän som var på besök nyligen och nu i helgen kom tavlan på tal när vi var och fikade. Min vän undrade varför jag valt att måla himlen brun, då det inte är en färg som man associerar med himlen. När han frågar mig detta så inser jag att jag inte ens reflekterat över att färgen på tavlans himmel är brun. Lustigt att jag inte sett något så uppenbart och självklart.

Började fredagsmorgonen med ett pass yoga. Jag har inte sysslat yoga så länge och att kliva upp tidigt är inget som passar mig, men passet började klockan 06.30 så det var inte så mycket att göra. När jag, lite försenad, väl tagit mig till gymmet och smugit mig in genom de frostade skjutdörrarna och börjat passet så kändes det fantastiskt. Den asiatiskt influerade musiken, fokuseringen på andningen och de olika positionerna med namn som krigaren, tornet eller hjulet kompenserade för min stelhet och dåliga balans. Efter yogan åt jag frukost och gick till arbetet där jag avslutade en uppgift som jag låg efter med. Allt detta innan jag ens hade börjat vaknat till liv en vanlig dag.

Sedan jag var liten har jag alltid varit rädd för bollar och ansett mig ha dåligt bollsinne. Eftersom jag varit rädd för bollar så har jag gjort allt för att undvika alla former av sport som inkluderar bollar. Mitt motiv för att undvika alla former av sporter som har med bollar att göra har varit min rädsla för bollar och mitt dåliga bollsinne. Därigenom har jag befäst mitt dåliga bollsinne och min bollrädsla. Men så skrev jag upp att spela tennis på min mål/drömlista för ett tag sedan och idag var det så dags. Jag har idag spelat tennis för första gången i mitt liv. På något lustigt sätt så spelade jag helt utan krav och förväntningar på mig själv, såg det hela som en lek. Pratade inte ner, och tänkte inte ner, mig själv när jag missade en boll. Varje gång jag missade så tänkte jag att det kommer alltid en till boll. Min tennispartner sa att det bara var att "ge sig in i skiten". Så jag tappade inte modet, lät inte rädslan stoppa mig utan gav in skiten, gav på mig nästa boll. Och det var riktigt roligt. Hur kroppen känns i morgon är en annan sak men i morgon är en annan dag.

En kvinnlig kund, som oftast är tämligen butter och inte direkt blyg på att klaga, har under en tid sagt att hon vill höra mig föreläsa. För en tid sedan föreslog hon att jag skulle kunna föreläsa på tisdagskvällarna på Kulturhuset, jag tyckte att det lät som en rolig idé men jag tog det inte direkt på allvar. Idag kom hon in på arbetet och berättade att hon pratat med personalen på Kulturhuset om att jag skulle passa som föreläsare och de hade varit väldigt intresserade. Så hon ska nu arbeta vidare för att jag ska få bli en av förläsarna på Kulturhuset. Det kanske är läge att skriva upp "Att föreläsa på Kulturhuset" på min önskelista.

Enligt en amerikansk psykolog var man som mest autentisk, gammal nog att förstå det mesta men ännu inte livsvant tillrättalagd när man var nio år gammal. Vid nio års ålder ska omgivningens uppfattning om hur vi ska tänka uppträda och tycka ännu inte hunnit få fullt fäste. Utifrån detta har en teori utvecklats som går ut på att om man kan hitta tillbaka till känslan av hur det kändes när man var nio så kan man påminna sig själv om vad man vill, vad man gillar och kanske till och med vem man är. Tanken svindlar för mig då jag under större delen av mitt vuxna liv sökt efter vad jag vill, sökt mål och mening med mitt liv. Ironiskt nog så var jag nio när pappa blev sjuk och de enda minnen jag har från denna tid är just sjukhusbesöken och hur pappa blev sämre och sämre och när han slutligen dog. Jag har aldrig haft några minnen från tiden innan pappa blev sjuk och slutligen dog och de minnen jag har från den tiden handlar mer om pappas sjukdom och mindre om vad jag ville, gillade och vem jag var. Det känns som att en pusselbit saknas i mitt liv, bit nummer nio.

Var hos tandläkaren på morgonen. Att gå till tandläkaren är bland det värsta jag vet. Även om jag har en väldigt förstående tandläkare som alltid ser till att boka extra tid då min tandläkare ofta måste avbryta behandlingen och vänta tills jag slutat skaka och kväljningarna gått över. Även om min tandläkare är bra och förstående så tycks hon alltid hitta något som måste lagas, fyllas eller dras ut. Har en svag misstanke om att jag finansierat såväl min tandläkares båt som sommarhus...

I alla fall så var jag där idag och vi småpratade lite när jag satt mig i tandläkarstolen och hon frågade mig om jag varit i Stockholm på Pride. Jag berättade att jag inte varit där i år men att jag varit på Pride i San Fransisco. när vi småpratade om Pride så funderade jag på hur andra homosexuella skulle ha regerat på den frågan. Många homosexuella känner sig förolämpade för att det antas att de åker på Pride, en del blir till och med irriterade. När jag hamnar i situationer när andra homosexuella blir förolämpade eller irriterade över frågor som denna, så kan jag inte låta bli att förundras över all energi och bitterhet de lägger ner. Jag väljer istället att tolka frågan som ett intresse och en öppenhet inför mitt liv och hur jag lever. Så mycket i livet är en fråga om tolkningar och val.

Under min bloggpaus fick jag kommentaren:

Ok, det här gillar jag! Borås är en så pass liten stad att den som vågar sticka ut och dessutom står för att man bryter mot normen, bör premieras. Sedan är det faktiskt ganska intressant stundtals. Att få en skildring av livet på City Centrum kan faktiskt vara mer intressant än vad man vid första anblicken tror... Hoppas att bloggpausen inte blir alltför lång.

Och nu har jag vilat upp mig och återfunnit hungern som driver mig att skriva så nu är jag redo att skriva ner mina tankar och betraktelser av livet och kanske ge en och annan skildring från det jag kallar min arbetsplats.

Skrev för ett tag sedan att den första dagen utan att någon kommenterade mitt sommarprogram på Radio Sjuhärad hade kommit. Det skulle komma att gå två dagar utan att någon nämnde programmet men efter det har jag fått flera kommentarer dagligen. Idag kom en kvinna fram och tackade mig för mitt sommarprogram på Radio Sjuhärad, hon gav mig en kram och sa att om jag behövde en reservmamma så var det bara att höra av sig.

Jag skrev en insändare som jag skickade in till Borås Tidning den 29 juli, men det har nu gått ett tag sedan dess och det verkar som att de inte tar in den så jag publicerar den här på bloggen. Oavsett anledning till att de inte tog in den så tycker jag om den och jag kommer säkert att ta bitar från den i framtida texter.

Vissa dagar tycks allt drabba en på arbetet. När jag bytte om innan jag skulle börja arbeta så hittade jag en bärbar arbetstelefon i omklädningsrummet. Då oladdade och borttappade telefoner alltid är ett irritationsmoment på arbetet så bestämde jag mig för att sätta telefonen i sitt ställ. När jag står där med telefonen i handen så ringer den och jag svarar. Det är en kvinna som söker en vara som var slut sist hon handlade, jag kollar om vi har fått in den vilket vi inte har. Kvinnan blir allt argare under samtalets gång och hur jag försöker att förklara och be om ursäkt så blir hon bara argare och argare. Slutligen säger hon saker som inte lämpar sig här på bloggen och lägger därefter på luren utan att säga hej. Det var början på min arbetsdag, tala om att känna sig välkommen och uppskattad. Jag samlar mig och arbetar vidare. Efter en stund ropar man på mig då jag har telefon, innan jag tar samtalet blir jag varnad då det är en riktigt arg kund i telefon. Jag tar ett djupt andetag och ler samtidigt som jag lyfter luren. Återigen en kvinna som är arg, hon har fått dåliga varor och vi har tagit dubbelt betalt för en vara. Återigen får jag en utskällning men jag gör mitt bästa, lyssnar och visar förståelse, hoppar över de förklaringar som kan finnas och lovar att ordna allt. När kvinnan har öst ur sig all ilska så vände hon helt och hållet, jag fick höra att min röst var mycket trevlig. Hon skulle komma in senare under kvällen och jag lovade att hjälpa med att lösa allt. Innan kvinnan kom in så hann jag med att få ytterligare en utskällning, denna gång av en man som köpt en vara som var gammal, han fick en ny vara och gick iväg muttrandes. Jag försökte förklara och be om ursäkt men inget nådde fram. Det var verkligen en av de där dagarna. Senare under kvällen kom kvinnan som jag pratat med i telefon. Jag lyssnade på hennes historia ännu en gång, insåg att alla förklaringar till vad som hänt bara skulle skada, så jag lyssnade bara och gav henne pengarna tillbaka. Samtalet gick så bra och från att ha skällt ut mig så lämnade hon butiken med orden: Om jag varit 40 år yngre så hade jag bjudit ut dig!

När jag var ute med hundarna på kvällspromenaden så mötte jag ett gäng killar. Jag var fullt upptagen med att lyssna på musik, sms:a, bära en fylld hundbajspåse och hålla kopplet till hundarna så när jag såg killarna klev jag ut i gatan och gick förbi killarna. När jag gick förbi dem så kände jag doften av cigarr, jag reflekterade över att de var i 17-18 årsåldern och att jag tycker att cigarrdoft är äckligt. När jag gått förbi dem släppte jag tanken på cigarrdoften och fortsatte skriva mitt sms, så först hörde jag inte att en av killarna ropade på mig. Jag tog ur hörlurarna och vände mig om när en av killarna kom fram. Han kom fram til mig och tog mig i hand samtidigt som han presenterade sig. Det visade sig att jag varit och föreläst på hans skola, vi småpratade lite om hur "läget" var och han berättade lite stolt men mest stöddigt om att de stod och rökte cigarr. Han undrade om jag ville ta ett bloss men jag avböjde. Även om jag tycker att cigarr luktar äckligt och jag tycker att det inte är vidare smart att börja röka så kände jag mig lite stolt över att bli tillfrågad. Jag måste ha gjort intryck på min föreläsning när han vill prata om hur "läget" är och röka tillsammans

Sedan Pridefestivalen tog sin början har jag börjat varje morgon med förväntan och förskräckelse när jag öppnat Borås Tidnings insändarsidor, jag har bara väntat på de obligatoriska insändarna som ondgör sig över Pridefestivalen. Ska erkänna att jag lite sett fram emot några smaskiga insändare att sätta tänderna i, bland skuggorna lever en varg som väntat otåligt på nytt kött. Själv skrev jag en insändare för en vecka sedan om hatbrott, även om det är ett ord som jag inte nämner i insändaren. Den har inte tagits in ännu och jag vet inte om den kommer in, den som lever får se, texten var en njutning att skriva så den har fyllt sitt syfte för mig och jag har låtit den gå vidare. Men, så idag kom de första insändarna om Pridefestivalen i Borås Tidning, två stycken som inte kändes speciellt utmanande så jag brydde mig inte speciellt och glömde bort dem. Men så fick jag ett sms från en vän som motiverade mig att läsa dem en gång till och nu sitter jag här i nattens sena timma och skriver. När väl vargen inom mig fått upp vittring på ett spår så börjar jag springa och stannar inte förrän bytet är fångat.

Sedan tidigare skulle man kunna kalla mig för debattör, föreläsare och opinionsbildare. Idag har jag fått en text publicerad på Borås Tidnings kultursidor så när en vän till mig kallade mig för kulturskribent kändes det helt ok att lägga till den titeln.

"Om du måste välja mellan att bo med din svärmor eller skjuta skallen av dig, tveka inte - skjut skallen av henne!."

-Victorien Sardou

Fredagen den 1 augusti blev den första dagen sedan mitt sommarprogram sändes, som jag inte träffat någon som kommenterat programmet. Jag har fått dagens ros i Borås Tidning, fått blommor och kramar. De kommentarer jag fått kan jag inte riktigt med att skriva ner här, det känns lite väl narcissistiskt. Men jag kan lugnt säga att de kommentarer jag har fått varit positiva. I början blev nästan chockad och visste inte hur jag skulle hantera reaktionerna och hur jag skulle svara. Men jag kom att fyllas av en tacksamhet och förundran inför de reaktioner och kommentarer som mitt program skapade. Jag hade lyckats beröra vilket varit ett av mina syften med programmet. Att beröra och att låta sig bli berörd är, för mig, något stort, något större än jag kan beskriva. Sedan programmet sändes har jag nästan levt i ett rus av tacksamhet. Efter att jag fått tillfälle att berätta min historia har jag mött så många människor som kramat mig, så många som hållit mig i handen. Så många har berättat hur de blivit berörda av min historia, men jag har också fått höra brottsstycken av andra människors historier och erfarenheter, nästan som en slags återbetalning. En återbetalning fylld av förtroende som jag fått efter att ha delat med mig av min historia. Jag har vänner och bekanta som ännu inte hört programmet så jag betvivlar inte att programmet kommer fortsätta att påverka mig men fredagen den första augusti kom att markera en dag för reflektion och eftertanke.

"Älskling, jag undrar om inte du spelar en för stor roll i ditt liv."

-Sacha Guitry