Dessa de första dagarna i december

När jag var i 20-årsåldern berättade för min mamma att jag var homosexuell. Från min sida hade jag inga förväntningar på att hon skulle ta det hela särskilt bra. Därför hade jag valt att berätta det för mina vänner först, vilket överlag fungerat väl och därigenom hade jag byggt upp ett skyddsnät, något att falla tillbaka på och känna mig trygg i. Det som de flesta förlitar sig på sin familj för, att känna trygghet. När jag berättade för henne om min homosexualitet reagerade hon med illa dold ilska och skam. Hon undrade vad som gått fel, hon undrade vad hon gjort fel, hon undrade vad folk skulle tycka. Hon tyckte inte att det var något vi behövde prata om, inget vi behövde nämna för arbetskamrater, vänner och bekanta. Hon kunde heller inte förstå vad som varit så jobbigt för mig den tid som gått sedan jag kom till insikt om att jag var homosexuell till dess att jag började vara öppen om det, nästan 10 år senare. Hon kunde inte förstå vad som var så jobbigt med att inte prata om det, för att prata om det, det behövde vi ju inte göra. Vi borde inte berätta för min lillebror att jag var homosexuell, han var ju så ung. Så fort det handlade om att berätta för andra om att jag var homosexuell pratade hon i vi-form och med en blick och ett kroppsspråk som i panik och ilska skrek ut: Berätta inte för någon, avslöja inte för någon, skäm inte ut mig!

Reaktionen från hennes sida var förväntad, förutsedd och förberedd så jag låtsades tillmötesgå hennes verbalt uttalade önskemål, jag låtsades tillmötesgå de krav som hennes kroppsspråk ställt på mig. Att inte berätta för någon, att inte prata om det och inte visa för någon att jag, hennes son, var homosexuell. Vid det här laget visste som sagt var alla som var viktiga för mig, mina arbetskamrater, vänner och bekanta om att jag var homosexuell men jag nämnde inte detta. Jag lät henne leva i tron att ingen visste. Mitt syfte med att berätta för mamma var aldrig att ställa till en scen, att få uppmärksamhet eller att såra henne.

Ett önskemål, ett krav som jag gick med på, var att inte berätta för mina morföräldrar. De var ju så gamla, de måste inte få veta. Morfar var ju präst, vad skulle han säga, det fanns väl ingen mening med att berätta för dem. Jag träffade dem ju så sällan i alla fall, de bodde ju så långt bort. De var ju hennes föräldrar. De skulle aldrig orka med. Listan på anledningar till att inte berätta kunde varieras i en evighet och som sagt var, mitt syfte med att berätta om min homosexualitet var aldrig att ställa till en scen, att få uppmärksamhet eller att såra henne. Så jag berättade inte något för mina morföräldrar. När jag träffade F blev min relation till min mamma om möjligt än mer ansträngd, att jag var tillsammans med någon innebar för henne att jag visade upp min homosexualitet, det innebar för henne att jag brutit alla mina löften. Jag hade gått mot hennes krav. Ironiskt nog kom F från den stad mina morföräldrar bodde i så jag kom närmare mina morföräldrar geografiskt samtidigt som vår kontakt blev allt mer distanserad. Så kom det där samtalet i början av december. Jag var själv i min och F’s lägenhet när min syster ringde för att berätta att mina morföräldrar hade dött. Hon berättade att de båda var döda när man hittade dem. Jag sjönk ner på golvet, oförmögen att reagera satt jag där ett tag innan jag ringde F och tillät mig själv tappa taget. F och hans familj blev för mig det stora stödet som min familj skulle ha varit. Jag kan än idag känna en ofantlig sorg över att inte ha berättat för mina morföräldrar om min förmåga till kärlek, min relation till F och det liv jag lever. Dessa tankar och denna sorg väcks ofta hos mig under dessa de första dagarna av december.


Kommentarer
Postat av: benny

en gripande historia som berörde,det är svårt att förstå hur ens egna familj tvingar en att leva i förnekelse.men det är nog vanligare än man tror att man har valet att berätta eller bli förvisad och förnedrad. många väljer tystnaden som säkerhet.skönt att höra att du är frisk!

2006-12-04 @ 10:49:14
Postat av: Åke Englund

Tycker om ditt uttryck "välja tystnaden som säkerhet", kan komma att använda mig av det vid annat tillfälle om det känns ok?
Nu är jag tillbaka på banan igen, blev rejält utslagen, magsjuka tär verkligen på en, men som sagt var nu mår jag bra igen.
/Åke


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback