Åke Englund

Arbetade ett dubbelpass idag och efter att ha arbetat nio timmar gick jag på toa och sköljde mig i ansiktet för att bli lite piggare. När jag tittade mig själv i spegeln så såg jag rynkor som jag inte sett tidigare. Helt plötsligt var de bara där. Ingen förvarning ingen antydan till rynkor tidigare utan de bara var där som om de hade tillkommit under morgonens timmar. Jag funderade på om det kunde vara en tillfällighet, om det kunde vara så att jag var trött efter att bara ha sovit fem timmar under natten innan dagens pass. Eller om det bara var en reaktion på den långa dagen som jag haft och de timmar som fortfarande låg framför mig. Jag fastnade framför spegeln, funderandes på de nyupptäckta rynkorna. Efter en stunds studerande insåg jag att det bara var rynkor som syntes när jag skrattade eller log brett. Att ha skrattrynkor är något som inte känns allt för illa, jag möter dagligen alltför många människor som har rynkor efter år av bitterhet. Hellre skrattrynkor än bitterrynkor. Lustigt nog så har jag större delen av livet haft en enorm rädsla och nästintill panik inför att bli äldre men med tiden har jag insett att det är ganska skönt att bli lite äldre. Med åren har ett lugn inom mig infunnit sig som jag tidigare saknat. Så det kändes ganska acceptabelt med skrattrynkor i ansiktet och ett lugn inombords.