Åke Englund

Satt och pratade med en vän. Under samtalet betraktade jag hans vackra ansikte. Hans ögon som tycktes glittra, ett leende som nästan strålade. Han fullkomligt fick mig att tappa andan. Det är något med skönhet som har den effekten på mig. Oavsett om det är en vacker människa, en vacker bild eller film. Eller ett stycke musik. Jag tappar andan, varje gång. För ett ögonblick så är det som att världen stannar upp. Jorden slutar att snurra och det är bara han och jag i rummet. Han med sitt strålande leende och glittrande ögon. Han reser sig upp och går vidare. Jag återfår andningen igen och känslan av hans närvaro stannar hos mig en lång stund efter att våra vägar skilts.