Ihärdighet lönar sig tydligen
Jag möter alla typer av människor i mitt arbete, jag möter män och kvinnor, unga och gamla, glada och sura. Som tur är så har lätt för att le och jag är bra på att dölja känslor och tankar. För jag möter en hel del människor som är just sura, arga eller bara helt neutrala. Jag har människor som handlat av mig under flera år och som trots detta aldrig ler eller säger hej utan bara tittar på mig när jag hälsar på dem. Samtidigt så är det just dessa som överraskar mig mest och när jag minst anar det. När jag tror mig minst förtjäna det, eller kanske just när jag förtjänar det som mest så händer det. Häromdagen när jag hade en riktigt dålig dag på arbetet och det kändes som att allt och alla var emot mig så hände det. En man som aldrig sagt hej tillbaka till mig, aldrig gett mig ett leende utan bara gett mig en blick som nästintill utstrålat ilska och irritation, denna man öppnar för första gången munnen och säger med det mest stela ansiktsuttryck och känslolösa tonfall jag någonsin hört att han alltid uppskattat hur trevlig och glad jag alltid är. Jag tackar och blir nästan lite generad av det han just sagt samtidigt som jag skäms över att jag har gått omkring och varit irriterad på allt och alla. Lite senare när jag tar hand om korgarna och känner mig allmänt i vägen så kommer det fram en kvinna till mig, denna kvinna ser ut som hon aldrig gett någon ett leende i hela sitt liv och jag stålsatte mig inför vad som komma att vara sur på eller gnälla på idag för det tycks alltid vara något fel när hon handlar. Hon tar en korg tittar mig i ögonen och säger att hon uppskattar att jag alltid är trevlig och professionell, hon säger åt mig att fortsätta med detta. Jag tackar och börjar fundera på om någon driver med mig, men hon ser lika allvarlig ut som alltid och jag fortsätter med mina korgar.