Man kan fly men inte komma undan

När jag åkte till Göteborg för att se den första filmen i en serie med HBT-filmer så somnade jag naturligtvis på bussen. När jag väl vaknade så var vi framme i Göteborg och samtidigt som jag klev av bussen så lämnade jag också en del av mig bakom mig, den sociala Åke. Väl i Göteborg så kändes det som att jag stängde ner och ställde om till att gå på bio, att gå på bio är för mig ingen social upplevelse utan mer en inre upplevelse. När jag köpt biljett till den första filmen så kom det fram en kvinna som med ett stort leende hälsade på mig, det tog ett tag innan jag kopplade och förstod att hon var en stamkund i butiken som jag arbetar i. Även om hon är glad och trevlig så var det irriterande då jag kände mig avbruten, upptäckt och störd. När jag satt mig ner i salongen för att se kvällens andra film så satte sig en kille ner några säten ifrån mig, även denna kille var från Borås men denna gången valde jag att låtsats som att jag inte såg honom och därigenom blev det upp till honom att hälsa på mig om han skulle se mig. När filmen var slut så skyndade jag mig både för att komma undan, och för att jag hade bråttom då min buss strax skulle gå. När jag skyndade mig längs en regning gata så mötte jag ännu en person från Borås, vi hejade på varandra och jag tänkte för mig själv att man kan fly men man kommer inte undan.


Kommentarer
Postat av: Johan

Det var bra tycker jag ...

" Man kan fly, men man kommer inte undan "

Stämmer så väl.

2009-01-25 @ 09:52:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback