Smärta och lindring
Under terminens sista föreläsning var det en kille i klassen som gjorde en enormt sårande kommentar om det faktum att jag och min mamma inte pratat med varandra sedan 1996. Kommentaren var smärtsamt sårande och han sa det med den enda avsikten att just såra mig. Läraren, men även andra elever, reagerade starkt på killens kommentar så jag hann andas in och samla mig under den stund som det tog innan klassen lugnat ner sig. Jag bestämde mig för att inte göra någon stor affär av kommentaren och gick vidare med föreläsningen. Efter lektionen gick jag en promenad och åt lunch för mig själv för att hämta kraft och fylla på energi men jag kände mig fortfarande inte helt i fas. Eleverna i klassen hade pratat med läraren efter lektionen så läraren ringde under eftermiddagen på min mobil för att kolla så att allt var ok med mig, men trots detta så funderade jag under större delen av dagen på varför jag utsätter mig för att tala inför skolelever om hur det är att upptäcka att man är homosexuell.
Men, så när jag stod i kassan under kvällen så var det en kille som valde min kassa trots att det fanns andra öppna kassor med kortare kö, när jag servade honom så tittade han på mig så mycket att jag började bli orolig för att jag hade matrester på tänderna eller något liknade. Men så när han skulle gå så vände han sig om och sa: Du var på min skola och föreläste för flera år sedan och du var den bästa och mest intressanta föreläsare jag hört någon gång. Tack vare dig så blev jag en ännu bättre vän när min kompis berättade att han var homosexuell, om du inte hade kommit och pratat inför min klass så hade jag blivit rädd och slutat prata med min kompis. Men din föreläsning förändrade min bild av homosexuella totalt, föreläser du fortfarande?
Och i det ögonblicket insåg jag varför jag föreläser om ur det är att vara homosexuell. Kommentaren från tidigare på dagen sved fortfarande men den här killens kommentarer var som balsam för min skadade själ.