Åke Englund

Jag startade dagen med två föreläsningar med, visserligen givande och engagerade elever men, mycket krävande elever. Tanken var från början att jag skulle ha haft två föreläsningar till senare under dagen men på grund av schemaändringar blev det bara två föreläsningar. Vilket egentligen var lika bra då jag var känslomässigt slut efter föreläsningarna och det kändes som om någon lagt min hjärna på ett bord och slagit på den med något hårt. Efter föreläsningen borde jag ha vilat lite och återhämtat mig, laddat batterierna. Men jag valde istället att fortsätta att ge av mig själv och under eftermiddagen gick jag från möte till möte med känslomässigt krävande uppgifter så när jag slutligen under kvällen tog mig till ett EU-projekt om mänskliga rättigheter skapat av ungdomar  så började min energi att ta slut. Väl på plats så kände jag mig helt slut och utmattad, träffade en mängd människor som jag pratade och jag höll god min utåt. Men inombords var jag helt slut när jag vandrade runt bland montrarna. Och så kom det fram en kille och två tjejer som delade ut gratis kramar som en del i projektet. Jag kände igen killen som alltid är glad och har ett stort leende på läpparna när han handlar av mig på jobbet och han kände uppenbarligen igen mig för han hejade så hjärtligt på mig. Han berättade att de delade ut gratis kramar och gav mig en rejäl, varm och lång kram. Jag tackade och gick omkring och log resten av kvällen, åter full av energi.