Ökenvandring
Trots att det fortfarande var förmiddag så hade jag hunnit med att delta i ett möte på jobbet och jag var hemma för att byta kläder innan jag skulle iväg på dagens föreläsningar. När jag fått på mig kläderna satte jag mig på soffryggen och kände mig helt slutkörd, det kändes som om huvudet skulle implodera av tankar som plågade mig och uppgifter som jag måste slutföra. Det kändes som om jag gått en känslomässig boxningsmatch på tidigare möte, försvarat tagna beslut och fått uppgifter som kändes mig övermäktiga. Irritation över en situation som jag känt mig intvingad i dagen tidigare tärde på mig inombords och jag stirrade bara rakt ut i den tomma luften framför mig samtidigt som stereon spelade Cantique de Jean, ett klassiskt stycke pianomusik med en kör i bakgrunden. Jag har alltid varit väldigt fäst vid den låten och i synnerhet slutet där man får känslan av kören sjunger i ett ödsligt rum som växer i storlek och skapar en känsla av att kören försvinner ifrån en. När låten kom till slutet tonade kören bort så jag tittade framför mig och solens spegling i ytan på ett anteckningsblock framför mig visade sig ha konturer som påminde om uttorkad jord. Blocket yta växte tills hela rummet förvandlats till en öken och med kören i bakgrunden satte jag ner fötterna på den torkade jorden och förberedde mig för min ökenvandring.
Men när jag satte ner fötterna på den uttorkade jorden så växte sprickorna i marken och jag föll handlöst ut i rymden tills jag slog knäna i fast mark. Jag hade somnat när jag satt på soffkanten och vaknade brutalt till liv då jag i sovande tillstånd fallit ner på knä och slagit i rummets parkettgolv. Och nu stod jag där på knä med händerna i golvet som om jag tillbedde en gud som brutalt väckt mig från min dröm om en ökenvandring. Jag reste mig upp och gick ut i badrummet där jag sköljde ansiktet i kallt vatten så att jag skulle piggna till innan jag skulle bege mig till dagens föreläsningar.