Åke Englund

När jag satt mig ner så såg jag att en vän till mig satt några säten längre fram i bussen men trots att jag skämdes lite över att jag inte gav mig tillkänna så valde jag att hålla mig i bakgrunden. Jag var på väg till en dag med föreläsningar och jag behövde den närmsta tiden för mig själv innan jag skulle öppna dörren till mitt hjärta på vid gavel. Om mitt hjärta kunde liknas vid ett hus vars entrédörr jag öppnar på vid gavel under en föreläsning så såg jag mitt hjärta mer som en blomma innesluten i sina kronblad under resan till skolan. När jag gick igenom min föreläsning steg för steg i mina tankar så var det som att jag varsamt smekte blomman kronblad så att de slutligen skulle komma att öppnas. För mitt inre förvandlades kronbladen till ögonlock på ett barn som blinkandes öppnade ögonen för första gången i sitt liv. Med ögon känsliga för ljus skulle barnet komma att symbolisera de skolungdomar som jag föreläser inför och under tiden som de hör min historia så vänjer de sig vid en ny syn något som de haft känslor av osäkerhet inför.