Åke Englund

Efter kvällens arbetspass gick jag på den sedvanliga kvällspromenaden med hundarna . Gatorna var ovanligt tomma och jag fylldes av en känsla av att någonting hade hänt som hade tömt staden på allt liv. Naturligtvis visste jag att det inte var så men jag kunde inte släppa känslan av att något ondskefullt hade slukat allt liv. Det åkte inga bilar längs gatorna och det fanns inga människor ute, det var släckt i de flesta fönstren och inga människor rörde sig i de få fönstren där det var tänt. Först efter att jag hade gått halvvägs så mötte jag en kille som åkte skateboard ner för backen som jag gick upp för. När vi möttes i backen så gav han mig en kall och död blick och känslan av att vi var de enda två överlevande förstärktes då vi tittade intensivt på varandra men nästan tycktes vara rädda för varandra då vi såg på varandra som om vi undrade hur det kom sig att den andra var ute i det öde stadslandskapet. Vi passerade varandra och killen åkte vidare ner för backen och försvann ut i mörkret utan att vända sig om. Hade han varit verklig eller var han blott ett spöke som materialiserade sig för mig som om för att visa på min ensamhet i livet och världen som jag lever i.