Jag men ändå inte jag



Jag sitter och tittar på korten från vårens USA-resa och jag slås av hur ett av korten sticker ut från mängden. Det är ett högst vardaglig, lite turistaktigt kort taget på mig när jag står och tittar rakt in i kameran med Vita huset i bakgrunden. Det är jag på kortet men det känns som att titta på en annan person, någon ytligt bekant men som jag ändå inte känner. Jag är klädd i jeans, en blå piketröja och en brun luvtröja som jag lånat då det var en kylig dag. Inget konstigt med kläderna, det är mina vanliga kläder och de färger jag brukar använda. Istället så är det något med mitt ansiktsuttryck och blicken som ger mig känslan som jag får när jag ser mig själv på kortet.
Jag tycker mig se äldre ut än vad jag upplever mig som, men det gör inte så mycket trots min så allmänt kända åldersnojja. Det är även något med leendet på kortet som gör att jag inte känner igen mig själv. Det känns stelt och påklistrat som om det var ytterligare en fotografering, nästan som att jag var med om ett officiellt arrangemang. Men även om jag upplever leendet som stelt och påklistrat så känner jag mig bekväm med det. Jag var orakad och jag hade inte fixat håret när bilden togs men känns ändå som att jag är trygg med det. Ju mer jag tittar på kortet desto mer detaljer ser jag samtidigt som det känns mer och mer som att jag tittar på en person som inte är jag, men samtidigt en person som jag gillar. Jag kan inte upphöra att fascineras av kortet samtidigt som jag känner mig nöjd med det. När jag åker på mina resor till USA så byter jag namn till mitt förstanamn James, jag byter språk såväl i tal som i drömmar till engelska och jag får för ett ögonblick bli en annan person. Kanske är det han som för ett ögonblick fångats på bild.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback