Crush
Killen framför mig i kön var lång, smal och hade otroligt vackra ögon. Han hade handlat av mig dagen innan och jag fylldes av den där känslan av lycka som jag får när jag ser någon som jag tycker är vacker. Jag känner mig som en kärlekskrank 14-åring, blir lite smått förälskad 100 gånger om dagen. Kärlek är inte rätt ord för vad jag känner, till och med förälskad är för starkt, engelskans ”crush” känns mer rätt för att beskriva känslan jag känner när jag upplever det som jag nu kände inför killen som stod framför mig. Jag log ett leende som nästan mötte öronen när jag tittade honom i ögonen. Han log tillbaka och frågade mig hur jag gjorde för att jämt vara så glad. Nervöst funderade jag på hur jag skulle svara, bet mig i tungan för att inte svara att det inte var jag, att det var han. Svarade att jag hade lätt för att vara glad och att jag gillade att träffa människor. Log lite extra, vilket nästan var en omöjlighet, och la till att man naturligtvis blir gladare av vissa människor. På väg ut log han osäkert tillbaka och lade huvudet på sned som om han inte kopplade vad jag menade.