En indiankvinnas ögon

Jag har ju återupptagit mitt skrivande för RFSL Borås medlemstidning och min senaste text har nu publicerats i deras medlemstidning och på deras hemsida. Jag har ju skrivit här på bloggen om mitt arbete med texten så jag publicerar har den färdiga texten:


En indiankvinnas ögon


Min morfar och mormor bodde i ett gammalt hus med många rum. I de olika rummen hängde det tavlor som gav de olika rummen karaktär och djup. I den stora salen fanns det en tavla som jag tog extra intryck av. Tavlans motiv var en indiankvinna mot en mörk oidentifierbar bakgrund, hennes ansikte var mörkt brun efter ett liv i solen, hennes hår var svart som kol och hennes kläder var mörkt röda med inslag av orange. Tavlan var otroligt vacker och dess storlek och färgsättning gjorde att man såg den så fort man steg in i salen, men det som utmärkte tavlan och gjorde så stort intryck på mig var indiankvinnans ögon. Ögonen tycktes vara levande och oavsett var man än var i salen och man tittade på tavlan så fick man känslan av att indiankvinnans ögon tittade på en. När jag var liten så fick jag alltid känslan av att indiankvinnans ögon inte bara följde mig i rummet utan även att de ändrade uttryck beroende på vilken sinnesstämning jag var i. Om jag kände mig ledsen så var också indiankvinnans ögon ledsna, om jag kände mig glad så var även indiankvinnans ögon glada. Man skulle kunna tro att ett barn skulle bli skrämd av att uppleva en tavla på detta sätt men jag var aldrig rädd, jag kände mig aldrig dömd av indiankvinnans ögon utan jag undrade mer vem hon varit. Var hon bara en konstnärs fantasi eller var det någon som konstnären hade träffat? Jag kom att uppleva indiankvinnan som en vän och varje lov när jag hälsade på hos mormor och morfar så sprang jag alltid ivrigt genom huset för att komma till salen och se tavlan som påverkade mig så mycket. Under sena kvällar brukade jag sitta och läsa i skenet av tavelbelysningen med tavlan av indiankvinnan som sällskap.


Det djupa intryck som tavlan gjorde på mig har fortsatt att påverka mig även i vuxen ålder. Mitt intresse för konst har tagit på mig på konstutsällningar i såväl Borås och London som New York. Även om jag fattar tycke för väldigt få konstnärer så tror jag att det finns en naturlig länk mellan konsten och livet, jag tror att det finns en koppling mellan psykiskt välbefinnande och fysisk hälsa. Jag tror att konsten kan vara ett sätt att sprida kunskap, konst kan ifrågasätta rådande normer och generera nya tankar vilket kan få såväl individer, grupper och hela samhällen att växa. Samtidigt som jag tror på allt detta så slås jag av den nästintill totala frånvaron av skildringar av homosexuella inom konsten. Att det finns homosexuella konstnärer och att man tror att många konstnärer i vår historia varit homosexuella är något som de flesta idag är öppna för, men det är sällan man ser homosexuella skildrade inom konsten. Varför är det så att homosexuella konstnärer inte skildrar sin egen verklighet? Varför skildras inte homosexuellas kärlek i konsten? Varför skildras inte homosexuellas utsatthet i konsten? Varför skildras inte homosexuellas familjekonstellationer i konsten? Varför skildras inte homosexuellas glädje och sorg i konsten? Var är skildringar av homosexuella i den offentliga konsten? Och om konst ofta anses vara provocerande och ifrågasättande, borde inte då skildringar av homosexuella vara i frontlinjen? Jag tror att om homosexuella skildras mer inom konsten så skulle det vidga homosexuellas handlingsfrihet och utvecklingsmöjligheter. Jag tror att homosexuella skulle gynnas av att kunna uppleva identifikation och delaktighet genom konsten. Jag tror att om homosexuella skildras i offentlig konst så skulle detta ifrågasätta och ändra på rådande normer. Jag tror att om homosexuella skildras i offentlig konst så blir den en viktig påminnelse om att det är okej att vara homosexuell och avdramatiserar det som samhället anser vara annorlunda.


J. Åke Englund


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback