Åke Englund

Senaste tiden har diskussionen om Pride-paraders vara eller icke vara gått i höga vågor i min omgivning. Ämnet har diskuterats på fester. Jag har pratat med en tidningsreporter om paraden och om paraden är positiv eller negativ, om den fyller ett syfte och skillnaden historiskt mellan de första paraderna och dagens parader. Fredriks pojkvän Johan har varit en av arrangörerna bakom den första Yran Pride-paraden någonsin så jag har hängt med i hans arbete med paraden. Pride-paraden har diskuterats på debattsidor i ett flertal tidningar och jag har varit i New York och sett deras otroligt mäktiga parad. Och nu slutligen har jag varit med om Storsjöyrans parad idag och det var verkligen en upplevelse, det blev mycket större än vad jag trott och jag är imponerad av hur bra det blev. Även om Johan har haft fullt upp så har det varit intressant att följa hans arbete och tankar kring paraden. Det var verkligen mäktigt att Johans familj gick med i paraden och Fredriks syster gick också med. Deras medverkan sätter verkligen min familjesituation i perspektiv...

Idag tog jag mig upp lite tidigare, inte mycket men ändå nog för att ha hunnit duscha och bli mottaglig för omvärlden innan Fredrik hann komma hem från jobbet. Efter min vanliga frukost bestående av smärtstillande och en kopp te (måste verkligen skärpa mig med maten, det är inte konstigt att jag väger bara 59 kg) så tog jag mig ut för att avsluta expeditionen jag påbörjat när jag ramlade och bröt handleden, det vill säga hitta mormor och morfars grav. Började med att besöka pappas grav, den kyrkogården ligger längst ifrån Fredrik och Johans lägenhet och jag vet ju vart den graven är så jag tänkte det var bäst att börja där. Pappas grav ser ut som den gjort de senaste åren, gravstenen är sliten och de guldbelagda bokstäverna syn knappt och det växer mossa på stenen, planteringen av blommor på graven är välvårdad men otroligt tråkig som det lätt blir när man låter kyrkogårdsförvaltningen ta hand om gravplatsen mot betalning. Tidigare har mina besök vid pappas grav blivit en viktig ritual för mig, något som jag började med när jag träffade Fredrik och för första gången i mitt vuxna liv fick en naturlig kontakt med Östersund, den stad som jag är född i. Med tiden har min relation till graven och ritualen att besöka den så fort jag var i Östersund blivit mindre viktig och nu känns det mest som en tom ritual utan större mening.

Efter att ha varit vid pappas grav gick jag genom staden för att gå till den kyrkogård där jag misstänkte att mormor och morfars grav skulle vara, samma ställe där jag ramlat och brutit handleden. På vägen tog jag mig en närmare titt på ingången till kyrkogården och såg då att asfalten fortfarande var täckt med singel och under singlet kunde man se att trottoaren inte var helt platt utan gick i olika nivåer vilket skapade en ojämn trottoar, så att jag halkat var inte så konstigt i alla fall. Väl inne gick jag runt och kollade på gravarna för att se om jag kunde hitta mormor och morfars grav och efter en stunds letande hittade jag graven. Visste inte riktigt hur jag skulle känna inför att hitta graven och det kändes inte så mycket, att de låg på den här kyrkogården hade verkat konstigt tidigare med tanke på att de bott i Brunflo och att morfar arbetat som präst i Brunflo församling men nu när jag fick se graven kändes det bara naturligt, även om jag aldrig tidigare sett en grav med mannens namn och sedan hans två makor. Jag har varit lite osäker på vilket år de dog men nu vet jag att det var 1999, i samma grav låg även min morbror som dött 2002, jag hade uppfattningen att jag inte vetat om att min morbror dött så att se hans namn på gravstenen blev en nyhet för mig. Han har dock inte lämnat några intryck som fått mig att känna saknad eller sorg över hans död, för mig var han bara en jobbig jävel som ytterligare förpestade min i övrigt knäppa familj. Något som dock störde mig var att när jag pratade med Fredrik om mitt besök på kyrkogården och upptäckten av att även min morbror dött så sa Fredrik att jag redan fått reda på att min morbror dött då min syster ringt och berättat detta. Jag vet om att jag har förträngt saker som hänt mig när jag växt upp och att jag nästan inte har några minnen innan pappa dog, det mesta som hänt mig innan jag var 10 år är omöjligt för mig att komma ihåg. Men att min morbror skulle ha dött är ju ingen förlust direkt och inget jag skulle ha något behov av att förtränga så det retar mig att jag inte kan komma ihåg när det hände. Minnet spelar en lustiga trick ibland. 

 

Livet är lustigt ibland. Jag har uppnått en position som jag inte strävat efter, jag har kommit dit för att jag har en drivkraft inom mig som jag inte styr. Jag har kommit i den här positionen för att jag blivit ombedd av andra, inte för att jag själv bett om det. Andra vill uppnå den här positionen men kommer inte till den, de vill till den här positionen, men inte för att de har drivkraften utan för att de vill uppnå positionen i sig. Andra vill uppnå den här positionen för att de själva vill, inte för att andra vill ha dem där.

Jag tvivlar på min förmåga till den här positionen och ifrågasätter mig själv varandes på den här positionen men jag har samtidigt ett intresse och en intuitiv känsla för att vara i den här positionen som håller mig alert och närvarande och som gör att jag ständigt utvecklas. Andra vill uppnå min position och tvivlar inte på sin förmåga och ifrågasätter inte sin förmåga till positionen men samtidigt verkar de sakna vakenheten och närvaron för att istället stagnera då positionen i sig är det eftersträvansvärda målet.

Måndag kväll, är helt slut efter dagen. Åkte med nattåget till Borås och sov inte så bra på grund av smärtan, satt sedan på akuten under 6½ timma för att utröna huruvida jag måste opereras, vilket också blev resultatet, de kommer att ringa imorgon för att boka en tid denna veckan. Har upptäckt hur otroligt beroende man är av höger hand, allt från att klä på sig till att fixa mat, är verkligen helt slut så det blir tidigt i säng ikväll.