Åke Englund

Tidigare i veckan hade jag årets sista lektion på Sven Erikssongymnasiet. Den sista gruppen skulle vara större än de tidigare så föreläsningen ägde rum i en skrivsal som låg på översta våningen i en byggnad som skolan nyligen tagit över. Byggnaden var gammal och skrivsalen kändes som om den var från förra sekelskiftet, salen var så pass stor att den tog upp hela byggnadens översta våning och det var fönster längs med byggnadens långsidor vars dagsljus, i kombination med att väggarna och pelarna i rummet var vita, fick rummet att domineras av ljus och luftighet. Förutom de vita väggarna och pelarna bestod salen bara av stolar och bänkar uppställda på led vilket gav ett disciplinerat och strängt intryck, jag kunde känna stämningen under en skrivning med tysta elever som skriver ett prov under en lärares övervakande öga trots att det bara var jag och eleverna i klassrummet. Stämningen satt på något sätt i väggarna och jag undrade lite nervöst innan lektionen hur det skulle gå att ha föreläsningen i den här miljön och om jag skulle kunna nå fram till eleverna på mitt vanliga avslappnade sätt. När lektionen började visade det sig att det inte blev så många elever som det var tänkt så eleverna satt längst fram i den stora salen, jag satte mig ner på en skolbänk och började min lektion som blev lite allvarligare än i vanliga fall. Oavsett om det var stämningen i rummet och dess väggar eller om det var klassen så blev det en lite personligare och lite allvarligare föreläsning. Det kändes inte fel på något sätt men det blev lite annorlunda lektion mot i vanliga fall och när lektionen var slut och eleverna lämnade salen så satte jag mig ner och tittade ut över den tomma salen, vårsolen sken in och jag kände mig nöjd med min insats. Fick en känsla av att jag avslutat något, att en period av vila trädde in i mitt liv. När jag gick genom salen la jag min hand på väggen som om för att känna rummets puls när jag lämnade salen och gick ner för de branta trapporna och sedan ut i vårsolen.

Jag fick tag på en biljett till "Svansjön" med Moldaviska Nationalbaletten och Prima Ballerina och Premier från Bolshoiteatern, ett tillfälle som kanske inte skulle uppenbara sig igen så jag tog tillfället i akt. Mellan arbetet och baletten när jag var hemma och bytte om så ringde telefonen och jag talade i telefon under tiden jag bytte om. När jag väl var färdig och slog igen dörren så insåg jag att nycklarna till lägenheten låg inne i lägenheten. Gjort var gjort och det var inte så mycket att göra åt det så jag gick på balettföreställningen. När föreställningen var över så begav jag mig hemåt, kände på dörren en sista gång men fick lov att inse faktum och ringa till väktarbolaget som skickade en väktare för att öppna åt mig. Via telefon fick jag instruktioner om hur mycket det skulle komma att kosta och att jag måste kunna legitimera mig och att namnet på legitimationen måste stämma med namnet på dörren. Inte mycket att orda om och 20 minuter senare kom väktaren som låste upp åt mig. Mitt rykte hade föregått mig så han visste vem jag var så legitimation var överflödig. Att låsa upp dörren kostade mer än biljetten för att se "Svansjön" med Moldaviska Nationalbaletten och Prima Ballerina och Premier från Bolshoiteatern. Kultur kostar...

Under ett arbetspass samtalade vi om vilken slags tryck man skulle vilja ha på en tygkasse om man själv fick välja. Vi kom fram till att ett citat skulle vara intressant och vi kom alla fram till olika citat. Jag valde ett citat av Harvey Milk: "If a bullet should enter my brain let that bullet destroy every closet door in the country". Jag förklarade att garderoben står som metafor för att leva i en instängd värld där man inte känner att det är möjligt att leva öppet som homosexuell och att den öppet homosexuelle politikern Harvey Milk utsattes för flera dödshot och att han efter dessa uttalade citatet som jag valt. Vi pratade vidare och jag berättade om Harvey Milk och filmen om hans liv som nu går på bio, när jag berättade att Milk blev skjuten så blev mina arbetskompisar berörda över det faktum att han blev mördad men också över att de inte hört historien om honom. Det kändes tråkigt att de inte hört om Milk men samtidigt så kändes det bra då jag kunde lära dem något om "min" historia.

Idag publicerades en artikel i Borås Tidning som handlade om en utställning på Sjöfartsmuseet i Göteborg. I artikeln skriver jag bland annat om att färgen rosa som symbol ursprungligen kommer från andra världskriget då homosexuella män i koncentrationslägren tvingades att bära en rosa triangel. Det visade sig att flera av mina arbetskamrater inte visste något om detta och att jag återigen kunde lära dem något om homosexuellas historia. Vid första reaktionen kan det kännas beklämmande att homosexuellas historia är så okänd men samtidigt känner jag en slags stolthet i att kunna förmedla den till människor i min omgivning.

Jag hämtade Winstons aska under eftermiddagen. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag hämtade askan, varken hur jag skulle komma att känna eller hur askan skulle vara förvarad. När jag fick askan så låg den i en förpackning av kartongliknande material, den hade formen av en pyramid med avskuren topp och var dekorerad med ett stilrent mönster som kändes grekiskt. Förpackningen, som var märkt FF73, kändes miljövänlig och jag fick känslan av att det fanns en tanke att materialet skulle upplösas av naturens gång om man begraver asken. Mannen sköt asken över disken mot mig samtidigt som han frågade mig hur jag ville ta den, jag svarade att det gick bra att ta den som den var och vände mig om mot utgången. Jag tittade ut genom fönstret och kom ihåg att det föll tunga flingor av blötsnö, jag kände att det inte var någon bra idé att gå ut med asken utan någon form av skydd men känslan av att hålla askan av Winston i mina händer fick mig att tappa allt logiskt tänkande. Jag vände mig om och gick fram till disken, ställde ifrån mig askan på disken och tittade på personalen samtidigt som jag sa att det snöade ute. Nu efteråt känns det fånigt men det var det enda jag kunde få fram just då. Personalen på veterinärkliniken tog fram en platspåse till asken så att den inte skulle bli våt av snön och jag begav mig hemåt. Och nu när mörkret har fallit och kvällen är här så står asken på bordet bredvid datorn där jag brukar sitta och skriva, jag har tänt ett ljus bredvid och det känns konstigt att någon som betytt så mycket för mig under så många år nu förvandlats till aska och ligger i en ask märkt FF73.

På rasten mellan två av dagens föreläsningar på en skola så satt jag tillsammans med lärarna och fikade. En av lärarna som precis lyssnat på min föreläsning berömde mig för min insats och sa att det som gjort djupast intryck på henne den senaste veckan var min föreläsning och filmen "Maria Larssons eviga ögonblick". Jag insåg att hon jämförde min föreläsning med Sveriges bidrag till Oscarsgalan och tackade ödmjukt för jämförelsen och berömmet. Min trogna vana att ständigt ifrågasätta och ibland till och med att tvivla på min förmåga stillades en aning och rodnanden i mitt ansikte tog överhanden.

Ju större kontroll jag har över mitt liv desto större tycks kaoset vara hemma. På något sätt så är det som att jag måste ha en plats där jag bibehåller någon slags kaos, en plats där kaoset får sitt utlopp när det går över förväntan i mitt övriga liv. mitt i detta kaos finner jag också inspiration till texter av olika slag vilket innebär att varje ledig yta belamras av tidningsurklipp, post-it-lappar och påbörjade texter. Men de senaste dagarna har jag sorterat, städat och slängt papper så nu kan jag se matsalsbordsytan och ytan på skrivbordet, jag gör en sådan här rensning någon gång per år och eftersom en arbetskompis kommer att vara i min lägenhet och ta hand om hundarna när jag är i Philadelphia så känns det extra angeläget. Men det behövs ett tag till innan lägenheten känns presentabel.

När jag står i kassan så blir det en mängd korta ögonblick av väntan på att kunden ska plocka fram sina pengar eller betala med kort vilket ger tid till mitt förfogande. Som regel brukar jag iaktta allt som händer omkring mig och försöka att hålla koll på allt som händer i min omgivning. Det finns en mängd saker att hålla koll på, i synnerhet om jag leder skiftet, men mycket av detta går på känsla och rutin vilket ger tid över att iaktta människor och hur människor uppför sig. Jag upphör aldrig att fascineras över mina medmänniskor och ibland är det som att världen saktar ner och går i slowmotion, under dessa ögonblick iakttar jag detaljer hos människor omkring mig. Det kan vara allt från folks kläder och hur de uppför sig till fysiska detaljer som näshår, tatueringar eller långa naglar. Det är nog tur att folk omkring mig inte förstår hur mycket jag ser egentligen.

Den senaste veckan har inflammationen i bröstkorgen blommat upp och smärtan som jag känner i rygg, axlar och nacke kan närmast beskriva som om någon hyvlar på skelettet. Smärtan alternerar mellan bröstkorg och rygg och jag gör mitt bästa för att lindra den med att andas med små andetag och äta alla smärtfria värktabletter jag kan komma åt. När smärtan är allt för stor under tiden jag arbetar så försöker jag komma undan några sekunder och fokusera på andningen. Jag vet att jag kan lindra allt detta med träning och att andas bättre, på så sätt är det bara jag som äger nyckeln till att slippa smärtan jag upplever men trots detta så kommer jag inte till skott och tränar. Att veta vad som är bra för en och göra vad som är bra för kan vara helt skilda saker

När jag var ute på min sedvanliga promenad med hundarna efter arbetet så mötte jag två killar och en tjej som jag alla träffar regelbundet genom arbetet. Vi har lärt känna varandra under de år som gått och därför föll det sig naturligt att jag stannade och att vi pratade om hur dagen varit samtidigt som de klappade på mina hundar, hundarna blir ofta en naturlig länk till andra och något som gör folk avslappnade. Vi pratade en stund innan jag gick vidare med hundarna och de gick in genom porten de kommit ut ifrån. Precis innan dörren slog igen bakom dem så hörde jag en lösryckt mening från en av killarna: Fan! Jag insåg precis att jag träffar Åke oftare än vad jag träffar min flickvän eller min mamma och han är fan trevligare än dem båda tillsammans! Han lät överraskat glad när han sa det och de andra skrattade glatt, jag log för mig själv och gick med lätta steg hemåt.

Jag och en vän som också är mellanchef i ett företag, brukar dela erfarenheter och tankar kring att ledare. Jag hämtar mycket inspiration inför utvecklingssamtal och möten under våra fikastunder och idag när jag hade möte på jobbet så använde jag mig av en idé från en av våra fikastunder och det fungerade riktigt bra även om det kändes lite ovant för oss alla på mötet. Jag tror att det gav en positiv stämning som vi som grupp kan bära med oss i arbetet, och jag fick mod och blodad tand efter mötet så nu har jag förbundit mig att använda mig av detta även i ledningsgruppen. Lustigt nog så är det bara något år sedan som jag fasade inför möten likt dessa och nu testar jag nya metoder.

I samma ögonblick som jag skrev det sista ordet på en text om filmen "Ebbe the movie - mannen, myten, affären" för Borås Tidning så började arian "Ebben? Ne andrò lontana" spelas i bakgrunden. Ett rent sammanträffande kanske men vad vore livet utan sammanträffanden. Jag roades mest av att titeln på arian liknade titeln på filmen jag precis skrivit om, har en barnslig förtjusning i ordlekar. Att arian sedan är otroligt vacker förhöjde bara känslan av att jag avslutat ett arbete. Första gången jag hörde denna aria var i filmen Philadelphia, en film om bland annat homosexualitet och aids liksom dokumentären om Ebbe Carlsson. Sedan så åker jag ju till Philadelphia om mindre än två månader. Det är lustigt hur allt händer ihop på något nästan magiskt sätt. Vad vore livet utan sammanträffanden?

Under tisdagskvällen när jag var inne i Göteborg för att se en film så var jag framme vid biografen 45 minuter innan filmen skulle börja så jag fick lite tid att slå ihjäl innan filmen började. Tvärsöver gatan från biografen låg en Hemköpsbutik som såg ut att vara i samma storlek som den butiken som jag arbetar i så jag bestämde mig för att göra ett studiebesök. Det är någon arbetsskada jag lider av sedan jag började arbeta på ICA för nuförtiden kan jag inte handla i en annan butik utan att observera butikens upplägg, jämföra med min butik, leta efter idéer som jag kan ta med mig hem. Och framför allt så iakttar jag personalens sätt gentemot mig som kund. Väl inne i butiken gick jag en runda och iakttog allt från detaljer i hur varorna exponerades till personalens kläder och om de initierade ögonkontakt med mig som kund. Jag passade även på att ta kort lite i smyg med mobiltelefonen. När jag tog kort med mobilen så gav den från sig ett klickljud som från en riktig kamera så mina försök att vara diskret gick om intet. En äldre kvinna med käpp och framåtböjd kropp kom fram till mig, tittade på mig med kisande ögon och viskade något till mig. Jag fick böja mig fram för att höra vad hon och till slut så hörde jag vad hon frågade men jag kunde inte tro mina öron. Hon frågade mig om jag var en spion. Hon såg fullt allvarlig ut så jag tittade mig omkring som om för att se till så att ingen hörde oss, böjde mig ner så att jag kom nära henne och nickade allvarligt när jag svarade att det stämde. Kvinnan tittade sig allvarligt omkring och tittade allvarligt på mig samtidigt som viskade att hon förstod och att det var vår hemlighet. Hon tog sin korg med varor och fortsatte att handla och jag smög ner min mobiltelefon i fickan samtidigt som jag försökte lista ut om hon var allvarlig eller om hon skämtade med mig.

De flesta människor som känner mig skulle nog betrakta mig som en snäll, trevlig och prydlig kille (tror jag i alla fall...). I synnerhet de som möter mig genom mitt arbete i kassan på ICA. Och om jag skulle utgå från mina egna fördomar så är det nog fortfarande så att många människor dömer människor med tatueringar. Även om jag hoppas att jag själv mer bedömer än dömer så spelar en människas tatueringar en viss roll när jag skapar mig en bild av en människa. Och eftersom jag vet hur jag själv tänker kring andra som har tatueringar och att personer med tatueringar ofta blir bedömda utifrån dessa så har jag valt att tatuera mig på delar av kroppen som jag lätt kan dölja exempelvis när jag söker arbete eller i mitt arbete. Placeringen av mina tatueringar gör att många inte vet om att jag är tatuerad och många som får veta att jag har tatueringar blir som regel förvånade då det ofta bryter mot den bild man har av mig. Så när jag stod i kassan häromdagen och en arbetskompis barn ville titta på den tatuering jag har i nacken så skapade det allt från diskreta leende till gapskratt och tappade hakor bland kunder i min kö. Jag rodnade lite förläget och sa att vi fick kolla på tatueringar någon dag när jag inte jobbade. Barnen såg lite besvikna ut men nöjde sig glatt med min försäkran om att få titta på tatueringarna vid ett senare tillfälle. När jag arbetade av kön framför mig så kunde jag med tydlighet se vilka som hört om min tatuering i nacken och de flesta log uppskattande mot mig, en gammal tant frågade med en blinkning om hon också kunde få se mina tatueringar. Det kändes som om mitt rodnande ansikte skulle få bilarna på gatan utanför att stanna.

Under fredagskvällen när jag var på en show med After Dark så insåg jag att jag varit på en mängd olika evenemang som anknyter till homosexualitet den senaste veckan. I lördags var jag på en utställning om hur homosexuella män fann en frizon till sjöss på Svenska Amerika Liniens fartyg och efter det såg jag en film på cinemateket i Göteborg. Denna film anses vara en av de första filmerna som hade homosexuella rollfigurer utan att deras homosexualitet problematiserades. I tisdags var jag på stadsteatern och såg en dansuppsättning med Cullbergbaletten, kanske inte uttalat gay men inte heller det mest manliga heterosexuella jag varit och sett. Och nu när jag satt och såg på After Dark så slog det mig att mitt liv kan delas in i olika faser. Fas ett varade från det att jag var 11 tills jag var 21 år gammal, då levde jag i en värld utan kontakt med kultur som rör homosexualitet och i en värld där jag trodde och upplevde mig vara ensam homosexuell. Från det att jag var 21 till dess att jag var 31 så levde jag i en värld utan någon större kontakt med homosexuell kultur men fullt öppen om min homosexualitet, fortfarande med en känsla av att vara ensam om att vara homosexuell, denna gång ensam öppet homosexuell. Vad jag nu märkt är att jag från 31 års ålder och framåt söker kontakt med homosexuell kultur och att detta möte gör mig rik på ett sätt som jag önskar att jag känt så mycket tidigare. Och att även om jag på många sätt fortfarande upplever en känsla av ensamhet som homosexuell, så ger kultur med homosexuella skildringar mig en samhörighet som jag inte upplevt tidigare i mitt liv.

Jag älskar film. Film är den konstart som betytt mest för mig i mitt liv. För mig är film liv. Filmen gestaltar livet på ett sätt som inget annat. Att gå på bio är en upplevelse för mig. När jag går på så är det som när troende går i kyrkan. Man visar respekt för de andra trosutövarna, man pratar inte under tiden som det framförs något på filmduken, filmduken är filmregissörens predikstol och om man pratar under tiden som något framförs så är man oförskämd mot såväl filmregissören som de som tar in filmen. Som regel går jag själv när jag går på bio och när jag väljer att gå med någon annan så är det en ynnest som jag förunnar få. Jag går bara med människor som jag vet om att de respekterar min upplevelse och är tyst under filmens gång. Det finns få personer som jag föraktar så mycket som de som pratar med varandra under en filmvisning, det är sällan som jag blir så arg som när jag hamnar bredvid någon som pratar under en filmvisning. Jag har varit på bio med vänner som sett mina ögon glöda av ilska och hat när jag tittar på någon som pratar samtidigt som filmen visas.

Men häromdagen när jag var på bio så tappade jag all ilska och allt hat i ren förvåning när jag mötte en biobesökare vars like jag aldrig mött. Fem minuter efter att filmen börjat så kommer en kvinna in i salongen, klädd helt i vitt som gör att hon nästintill lyser upp salongen, som går med en lustig gång och som med klackarna lyckas överrösta ljudet från filmen som vi alla kommit in i. När hon kommit till raden längst fram, där hon uppenbarligen funnit sin plats i livet, lyckas hon fylla bioduken med sitt huvud som skymmer filmens projicering. Efter denna remarkabla entré sätter hon sig ner och vi lyckas precis glömma vad som hänt och fokusera på filmen igen när nästa ofattbara sak händer. Kvinnan reser sig plötsligt upp, skymmer filmduken med sitt huvud och släpper sig högt och ljudligt för att sedan sätta sig ner som inget hänt. Jag har aldrig varit så förstummat i hela mitt liv. Jag glömde totalt bort att bli arg utan jag satt där med hakan i golvet i ren förvåning.

När jag var ute med hundarna på en promenad så mötte jag en man som var uppenbart alkoholpåverkad. Mannen gick fram till mig och började pratat med mig men till en början förstod jag inte vad han sa, men efter en stund förstod jag att han pratade om hur glad och trevlig han tyckte att jag brukar vara när han handlar av mig på min arbetsplats. Jag tackade honom för vad han sagt och mannen fortsatte berätta för mig om hur lite folk ler överlag och hur betydelsefullt det är med ett leende och att man är trevlig. Han fortsatte att prata och berättade att han läst om mig i tidningen och att han visat tidningsartikeln för sin mamma och sina arbetskamrater och berättat om hur trevlig jag är. Att jag varit med i tidningsartiklar är inget som jag tänker på till vardags och när han berättade att han visat artikeln för andra och pratade om hur han diskuterat mig med andra kändes lite konstigt. Jag vet om att det hör till när man väljer att medverka i media men det kändes ändå konstigt att höra honom berätta. Samtidigt så har jag fortfarande lite svårt att ta till mig när jag får beröm för att jag är trevlig när jag arbetar. Men man säger väl att man får höra sanningen från barn och fyllon, så jag får väl ta åt mig.

Jag var inne i Göteborg på Sjöfartshistoriska museet för att se utställningen "Frizon" om hur homosexuella män fann frihet till sjöss på Svenska Amerika Liniens fartyg. Efter att jag sett utställningen så gick jag en sväng genom museets övriga utställningar och hamnade slutligen i en avdelning som kallades för Akvariet, en avdelning där man kunde uppleva djur som anemoner, koraller och sjöhästar. Jag har aldrig sett sjöhästar i verkligheten tidigare så jag fastnade en stund framför ett akvarium med sjöhästar. Och när jag stod där och studerade sjöhästen så fick dess hästformade huvud och försvarslösa kropp mig att tänka på Winston och hur han såg ut när jag lagt honom tillrätta efter att han slutat leva. När jag stod där framför akvariet med sjöhästarna så kunde jag inte förstå varför det sved i ögonen och jag såg suddigt. Jag drog svepande under ögonen med handen och insåg att jag grät. Det kom inga snyftningar, jag andades inte annorlunda utan det rann bara tårar från ögonen och jag kunde inte släppa den inre bilden av hur Winston låg livlös framför mig, hur han såg helt normal ut men ändå var död. Och där stod jag framför ett akvarium på sjöfartsmuseet i Göteborg med tårarna som rann ner för mina kinder. Jag stod ensam i det tomma rummet och det enda som hördes var vattenpumparna till akvarierna, synen av en sjöhäst hade väckt den enorma saknad jag känner efter Winston och min sorg kändes lika outtömlig som havet jag kunde se genom fönstret framför mig.

En arbetskompis Googlade mitt namn och fann att jag kom först på såväl den allmänna söksidan som på sidan för bilder, dessutom så kom min bild upp jämte James Bond eftersom jag heter James Åke Englund vilket gjorde min arbetskompis ännu mer imponerad. Kan inte bestämma mig för om jag är mest smickrad över att han Googlade mig eller om det är för att jag kom på bild jämte James Bond, min stora idol när jag växte upp.