Åke Englund

I trailern för en thriller sa speakerrösten att ensamhet kan vara något fruktansvärt. Idag kommer jag inte ens ihåg vilken film det var och jag tror inte att jag sett filmen. Men den där meningen har satt sig på mitt innersta och jag tänker meningen flera gånger om dagen i samma stil och med samma röst som i trailern, olycksbådande och ödesmättad. Vi människor är flockdjur i grund och botten och att vara ensam, att hamna utanför flocken gör något med oss och vi blir irrationella när ensamheten inte är av eget val. Jag möter dagligen människor som, ofta omedvetet, gör irrationella saker bara för att få kommunicera och interagera med andra människor och på så sätt vara delaktig i flocken, om så bara för ett ögonblick. Ensamhet kan vara något fruktansvärt. Själv älskar jag ensamhet och att få vara ifred. Samtidigt som jag kan vara otroligt social och utåtriktad. Ett dubbeleggat svärd, eller som jag skrivit i en krönika: jag är en social ensamvarg. Och ju äldre jag blir desto mer misantropisk blir jag. Samtidigt är även jag människa och ett flockdjur i grund och botten. Ensamhet kan vara något fruktansvärt. Och jag är livrädd för att bli som dessa ensamma vilsna själar som desperata på att få uppleva samhörigheten i flocken agerar irrationellt och ologiskt, och framför allt inte inser hur de bara alienerar sig än mer från flocken med sitt beteende och flyter iväg på ett isflak som smälter snabbare ju mer desperata de blir på att vara en del av flocken och till slut blir de udda existenser som alla fasar och helst flyr ifrån. Ensamhet kan vara något fruktansvärt.