Åke Englund

Under hela mitt vuxna liv har jag kämpat mot mörkret som jag bär inom mig. Mörkret som likt en oformlig dimma skiftar i form och storlek, ibland sveper den sig omkring mig likt en tvångströja, ibland lyckas jag skingra dess slöjor. Med tiden har jag fått allt större makt över mörkret och vi slåss likt två boxare i en ring, vi slåss och ibland har jag övertaget. Ibland har mörkret i mitt hjärta övertaget. Med tiden har jag funnit en ny arena där jag får övertaget mot mörkret. Jag lämnar boxningsringen och beger mig till simhallen. För andra kan det verka som att jag enbart simmar, men när jag simmar fritar jag mörkret dess makt. Jag dränker mörkret, om så bara för ett ögonblick. Ibland fokuserar jag bara på längderna jag simmar, ibland låter jag min fantasi flyta fritt på vattnet som omger mig. För varje längd jag simmar blir mörkret allt tröttare och sjunker allt djupare i simbassängen. Och jag blir lättare i hjärta och sinne, om så för ett ögonblick. Att simma håller mig flytande, vattnet håller mig flytande.