Åke Englund

Min morfar och mormor bodde i ett stort hus med många rum. Rum som salen, biblioteket och vita rummet. Mitt i huset låg badrummet. För mig var badrummet husets hjärta. För mormor var köket husets hjärta, för morfar var det biblioteket. Men för mig var badrummet husets hjärta. Badrummets tapeter var svarta och röda. Oxblodsröda och kolsvarta i ett mönster som inte gick att tyda då mönstret och färgerna flöt ihop till något pulserande. Nästan som om väggarna var levande. Som ett levande pulserande hjärta med blod som flöt fram i mörkret. För hjärtat lever ju, precis som jag gjorde, i mörkret. Och för mig var badrummet husets hjärta. Och där i husets hjärta, där fanns det en magisk spegel. När jag stod framför den spegeln var det som att bakgrunden, den kolsvarta och oxblodsröda tapeten blev levande samtidigt som den kamouflerade bakgrunden gjorde så att allt som existerade i spegeln var jag. Min spegelbild. När jag stod och tittade på mig själv i den spegeln så var det ett av få tillfällen som jag kände mig nöjd med mig själv, ett av få tillfällen som jag inte kände mig ful och oönskad. I den spegeln såg jag mig själv i en annan värld, i en annan tid. Ibland brukade jag sätta mina händer på spegeln, blunda och intensivt önska att jag var någon annanstans. Att jag kunde kliva igenom spegeln in till en annan värld. Jag brukade önska det av hela mitt hjärta i husets hjärta.