Till min vän

Funderar mycket på minnet. Vad jag kommer ihåg och vad jag inte kommer ihåg. Brevväxlar med en vän från grundskolan och jag skräms av hur lite jag kommer ihåg från den tiden. Jag känner igen allt han tar upp på våra promenader längs minnets stig men det är som att min stig är betydligt mer igenvuxen. När jag går igenom vår brevkonversation är det som att minnestrådar som jag trodde var döda åter väcks till liv.För varje minne som väcks till liv är det som att de döda träd och buskar som skymt sikten och gjort det omöjligt för mig att komma fram nu stötvis väcks till liv och reser sig mot skyn för att blotta min stig. Och trots att jag skrivit en hel bok där hälften är tillbakablickar och minnen från min uppväxt så inser jag att det som jag minns huvudsakligen är fragment av en instängd tid. En tid då jag levde i en värld av mörker likt den mörka och döda skog som jag och min vän väcker till liv genom våra brev fyllda av minnen. Men att vandra längs minnets stig är samtidigt smärtsamt och svårt, inte på grund av minnena utan på grund av att jag har så få minnen. Jag sliter och drar i de törnfyllda buskarna som gör att jag inte kommer fram längs min stig i en önskan om att kunna bidra mer till våra brev. Vill kunna öka sikten för min vän när han vandrar längs minnets stig men min egen stig är så igenvuxen att jag knappt tar mig fram utan hans hjälpande hand.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback