Åke Englund

Jag mötte en kille som jag föreläst för när han gick i högsadiet eller gymnasiet, kommer inte ihåg vilket. Han kommer dock ihåg mig och han har under åren som gått sedan förleläsningen alltid hälsat på mig när vi träffats i olika sammanhang. Om jag skulle ge mig på en gissning så skulle jag tro att han är lite mer än tjugo år nu. När vi nu möttes igen så kunde jag inte låta bli att reagera på att han var alkoholpåverkad. Jag sa ingenting men började fundera att han var full mitt på dagen. Funderade på ursäkter och förklaringar som om för att ursäkta hans fylla och beteende. Han kanske hade semester, det var ju ändå sommar. Och vem var jag att ha åsikter om hans drickande? Vi skildes åt men möttes senare på dagen. Nu var han med sin flickvän. Som alltid när han är med någon annan så berättar han om vilken cool kille han tycker att jag är. Jag känner mig inte så cool. Känner mig mer obekväm. Kan inte låta bli att fortsätta och lyssna på deras samtal när de går sin väg. Hör hur han blir arg på henne för en småsak som hon gjorde fel. Funderar på hur mycket som ligger spritens påverkan och hur mycket som är hans sätt. Mår instinktivt dåligt. Funderar på om jag ska säga något: Tycker mig se hur flickvänner kryper ihop och anpassar sig efter hans humör, men jag kan inte bestämt avgöra om det är så eller om det är mina minnen och min egen känslighet som gör att jag upplever det som jag tror mig se. Känner mig inte så cool.