Åke Englund

De som känner mig vet att jag har lite åldersnoja, mycket skulle en del säga. Själv skulle jag säga att jag har mindre åldersnoja än vad andra säger att jag har, men att den antagligen är större än vad jag själv vill erkänna… Om någon nämner min ålder eller säger att den åldern jag är i är hög så brukar jag med överdrivet minspel skämta bort det samtidigt som det framgår att jag inte vill prata om det. Lever efter den gamla trogna devisen att det vi inte pratar om, det finns inte. Men med folk som inte känner mig så fungerar det uppenbarligen inte. Som idag när jag pratade med en kund om hans jobb och ställde lite frågor. Frågorna rörde handlingen i min bok och han frågade sig när den utspelade sig? Jag svarade att den utspelade sig i när jag var 21-22 år gammal. Och han utbrister ”Det måste ju vara aslänge sedan!” Jag spelar förolämpad av att han just kallat mig för asgammal. Fast jag behöver inte spela speciellt mycket då jag blivit smått förolämpad. Men mina miner var som ett spel för de blinda då han i ren chock frågar vilket år detta utspelade sig. Och när jag svarade 1992-93 så ser han ännu mer chockad ut och utbrast med stora ögon ”Då var jag ju bara ett år gammal!”. Nu behöver jag inte spela längre då jag med mörk blick tittar på honom. Men även min mörka dödande blick gick förlorad på honom då han tacksamt nog fortsatte att prata om sitt jobb. Och när han gick iväg efter en stund och jag tittade mot en arbetskamrat så tittade hon ner i golvet och fortsatte att sopa det rena golvet uppenbart medveten om ämnets känslighet.