Morgonens mörker. Kvällens ljus.
När jag vaknar upp om morgonen känner och upplever jag ofta ett mörker som jag sällan pratar med andra om. Att vakna till liv är början på en kamp som de flesta inte vet om att jag uthärdar. Jag vaknar upp till ett mörker som saknar ljus. Först efter några timmar förvandlas morgonens mörker till ett dagljus som inte skär sönder mina ögon, kramar sönder mitt inre och sliter min själ i bitar. Först om kvällen efter arbetet upplever jag i kvällens mörker ett ljus som påminner om livsglädje. När jag vandrar i kvällens mörker efter en lång arbetsdag, när höstens svala men hårda vindar stryker längs gränderna och regnet slår mot mitt ansikte. Först då finner jag ljuset som gör livet uthärdligt. På kvällen finner jag det ljus som jag saknar om morgonen.