Åke Englund

Jag har aldrig varit förtjust i att tävla, tvärtom så har jag gjort allt för att undvika tävlingar i alla dess former. Jag har inte en tävlat mot mig själv, aldrig utmanat mig själv. Men de senaste veckorna har något hänt. Jag och en vän har gått och simmat samtidigt och han har utmanat mig att ta i lite extra, vi har tävlat mot varandra och istället för att simma under en viss tid så har jag börjat räkna antalet längder. Och efter det har jag börjat simma fler längder varje gång och tagit i extra för att klara ett högre antal längder på den tid som vi simmar. Tidigare har jag alltid simmat i den delen av bassängen som är reserverad för långsammare simmare men så när den var full så provade jag att simma delen som var för snabbare simmare och till min egen förvåning så har jag lyckats hålla jämn takt med de andra simmarna. När jag så fick träningsvärk så var min första tanke att ta det lugnt den dagen men från någonstans inom mig kom viljan att simma igenom smärtan och när jag tagit mig genom smärtan fylldes jag av en slags stolthet. När jag jobbar så längtar jag till nästa simpass, längtar till att få testa mina gränser. Förstår inte varifrån denna lust kommit men det känns bra.