Åke Englund

Gick in i min trappuppgång efter att jag sagt farväl till kvinnan. Kroppen kändes sprängfylld av stolthet och glädje. Hela dagen efter min medverkan i morgonens radioprogram hade jag mött människor som berömt mig för min medverkan, mitt sätt att prata och det pirrade i kroppen. När jag kommit in i trappuppgången väntade jag spänt på att dörren skulle stängas bakom mig så att jag skulle bli ensam. Och i samma ögonblick som dörren gick igen bakom mig släppte jag kontrollen och gjorde en segerdans för mig själv i trapphuset. Började lite försiktigt, lugnt och tillbakahållet men snart så släppte jag lös all tillbakahållen energi och i dansade för fullt med armarna uppe i luften, svängde fram och tillbaka med kroppen och hoppade jämfota. Glädjen var total och jag snurrade runt i små piruetter när jag såg att en av mina grannar stod utanför trapphuset och tittade på mig genom fönstret. Han såg oroad ut och stod kvar utanför utan att gå in som om han väntade på att jag skulle bli färdig. Jag stannade upp mitt i min dans, vinkade till honom och gick mot hissen, han gjorde ingen ansats att gå in i trapphuset. Under färden uppåt med hissen svängde jag med höfterna några extra gånger och sträckte upp händerna mot taket i en sista segerdans innan hissen nått sitt mål.