Åke Englund

Jag väntade på en kompis och det regnade ute så jag stannade i trapphuset för att slippa att bli våt. Brydde mig inte om att tända belysningen då det bara var jag där och det var skönt med det dunkla ljuset som blev i trapphuset när de enda ljuskällorna kom från glasfönstret i ytterdörren och fönstren längre upp i trapphuset. Lyssnade på musik via mobilen och när ett stycke från Beethovens symfoni nummer sju spelades så blundande jag och lutade mig mot väggen och njöt. Just det här partiet är bland det vackraste jag vet och jag tröttnar aldrig på att höra det. Fortfarande med ögonen stängda började jag röra armarna som om jag själv dirigerade orkestern med yviga gester. Melodin närmade sig sitt crescendo och jag blev allt mer inne i mitt dirigerande och gesterna blev allt yvigare. Men mitt dirigerande avbröts en smärta i smalbenet som fick mig att öppna ögonen. Och där framför mig, i ett upptänt trapphus, stod en granne. Hon höll sin käpp förvånansvärt högt i luften om man ser till hennes ålder och jag förstod att smärtan i mitt smalben kom från att hon slagit mig med käppen. Jag tog ett steg åt sidan och genom Beethovens sjua kunde jag höra hur hon muttrade något om hur oförskämda dagens ungdomar är.