Utan kontroll

Det är inget som jag är stolt över men jag kan känna ett visst förakt mot människor som inte kan hålla tillbaka känslor. Jag uttrycker inte detta förakt men känner det inombords. Inte för att jag själv är någon mästare i att dölja mina känslor, tvärtom får jag ofta höra att jag är som en öppen bok. Jag tror att mitt förakt för de som inte kan hålla tillbaka eller dölja sina känslor kommer från den tid i livet då jag kände mig tvungen att hålla tillbaka känslor, dölja vem jag är och framför allt inte tillåta mig att känna något för det kunde innebära att jag tappade kontrollen. Att jag idag är som en öppen bok ser jag som en slag motreaktion på min uppväxt och jag ska villigt erkänna att jag säkerligen överkompenserar för den tid som gått förlorad. Det är lite Peter Pan över det hela. Men trots att jag ser mig själv som en öppen bok så lever jag fortfarande till viss del med tron att jag kan kontrollera och dölja mina känslor och jag blir alltid lika handfallen när jag misslyckas med att kontrollera och dölja känslor som kommer över mig.
Som häromdagen när jag deltog i en tävling i estradpoesi. Jag valde att framföra en dikt som handlade om ett smärtsamt minne, ett minne som jag trodde att jag förlikats med sedan länge. Men så när jag stod där framför publiken med strålkastare riktade mot mig med mikrofonen som mitt enda sällskap, då sköljde känslorna över mig som en tidvattensvåg. Närvaron av minnet fick mig att tappa tråden, tappa mitt fokus och förlora min rytm. Det var som att tidvattensvågen som sköljde över mig förde mig tillbaka till barndomens mörka gränder. Strålkastarens ljus hade agerat sköld mot publiken då den bländat mig men nu när jag tappat tråden, fokuset och rytmen så utplånade strålkastarens sken alla flyktvägar och jag kände mig helt utlämnad. Och där i det ögonblicket så insåg jag att jag inte alls har kontroll, att jag inte kan dölja mina känslor. Och trots att jag fick denna insikt i strålkastarljus, framför publik och med en mikrofon som enda sällskap så kändes det bra. Det kändes som att se en illusion falla till golvet och krossas likt en röd blänkande julgranskula i glas. För illusioner är vackra men verkligheten med dess brister, dess faror och osäkerhet är vackrare.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback