Tyst överenskommelse

På väg in i butiken för att börja dagens arbetspass mötte jag en stamkund som jag hälsade på och jag kunde instinktivt känna att han ville mer än bara hälsa på mig. Jag stannade upp och frågade hur det var med honom och han log och sa att det var bra med honom samtidigt som han berättade att hans flickvän hade dött i cancer för några veckor sedan. Han visade fotografier på henne och berättade om deras sista tid tillsammans. Jag kände igen mig i att kunna berätta om något hemskt samtidigt som jag inte kan låta bli att le, som om att le vore det sista skyddet, den sista skölden mot det oundvikliga, det otänkbara. Jag lade min hand på hans axel samtidigt som jag tog hans hand och tackade för att jag fått se bilderna och höra om deras sista tid tillsammans. I tyst samförstånd tycktes vi göra en överenskommelse om att leva livet mer intensivt, vara mer närvarade och ta vara på dagen. Vi log båda och jag nickade ett tyst farväl till honom när jag gick vidare.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback