Mannen som går bredvid mig
Vissa människor gör intryck trots att man egentligen inte känner dem. Som när jag tillbringade några veckor i New York för ett par år sedan och träffade en man som arbetade på ett Starbucks som runt hörnet från mitt hotell. Jag åt ofta min frukost där och lika ofta avslutade jag dagen med en Caramel Macchiato där och det verkade som att han alltid arbetade när jag var där, och vi gick från ett hej till att småprata om hur dagen varit. En morgon när jag gick längs en av New Yorks avenyer så mötte jag honom bärandes på en trumpet så jag frågade vad han gjort och han berättade att han spelade trumpet på en nattklubb och nu var på väg för att arbeta på den Starbucks där vi brukade träffas i vanliga fall. Han tycktes så levnadsglad och fylld av energi. Han log mot mig och sa att han levde på stadens energi och följde rytmen av stadens hjärta. Han blundade samtidigt som han tog min hand, lade sina pek- och långfingrar över min handled som om för att ta min puls. Sedan öppnade han ögonen, log mot mig och sa att jag också hade stadens rytm i mig, att jag i kropp och själ var en äkta New Yorker. Vi skildes åt och jag åkte hem några dagar senare, tyvärr så möttes vi inte igen men jag tänker på honom ofta och ibland känns det som att han är med mig när jag skriver min blogg eller min bok, eller min poesi, eller när jag skriver en artikel för Borås Tidning, eller när jag ska börja på en föreläsning. Han gjorde ett stort intryck men jag vet inte ens vad han heter. Mannen som spelade trumpet om nätterna, arbetade på Starbucks på dagen och levde på stadens energi och följde rytmen av stadens bultande hjärta. Men han vandrar bredvid mig.