Inte längre

Mannen skällde på mig som om jag haft ihjäl någon och jag kände hur ilskan steg i mig, kände hur trött jag var på respektlösa människor som inte kan uppföra sig, ville skälla tillbaka och släppa ut allt som jag tagit emot. Men jag pratade sansat med mannen som till slut insåg att han tagit fel. Utan att ta tillbaka allt han slängt på mig, utan att be om ursäkt gick han sin väg och jag ville skrika åt honom att komma tillbaka och be mig om ursäkt. Jag hade förtjänat en ursäkt från honom och alla andra som dagligen behandlar mig som skit bara för att jag arbetar i ett serviceyrke. Men, och jag vet fortfarande inte vad som fick mig att komma denna insikt, jag fick helt plötsligt en insikt, en känsla som totalt tog över. Jag kände att jag inte vill utsätta någon, inte ens de som utsätter mig för den behandling som jag så ofta utsätts för. Jag vill inte längre skälla, skrika och slänga skit på andra. Jag vill inte ens ge tillbaka. För ingen är värd att utsättas för denna behandling, ingen ska känna denna känsla. Inte ens de som själva utsätter andra för det.


Kommentarer
Postat av: Creutz

Jo, jag känner igen mig. Det är ett hopplöst dilemma: att vara i ett serviceyrke (som vi båda är), och att alltid behöva le snällt mot eventuell negativ kritik (vare sig den är befogad eller inte), och på sin höjd framföra sina sakliga förklaringar. Utan att explodera — som emellanåt känns som om det vore det mest mänskliga... För egen del idkar jag självterapi i min bokstavligen talat svarta bok, där jag kan skriva av mig utan censur...


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback