Åke Englund

En unge skrek i kön bredvid. En kvinna i kön bakom mig hade glömt kvar sitt betalkort i terminalen som nu gav ifrån sig en pipande varningssignal. Kvinnan framför mig höll en ringande mobiltelefon i handen och kunde inte hitta sitt betalkort i sin handväska som tycktes bottenlös. Kassornas rullband malde på i otakt och utan uppehåll. En pensionär talade med färdtjänst i telefon men hon pratade så högt att telefonen inte fyllde någon funktion. Pantmaskinen krossade regelbundet pantflaskor och jag kunde se att mannen hade säcken full av burkar och flaskor att panta. Mitt i allt kaoset tycktes tiden nästintill stå stilla och jag andades med djupa andetag. Jag fokuserade på mina andetag och såg förbi allt som hände omkring mig och tittade ut genom butikens stora glasfönster och betraktade ett skådespel utan dess like. Himlen skiftade i rosa, rött, lila och blått med trädens siluetter i svart. Jag lade huvudet på sned och kände kroppen fyllas av värme, lyfte på huvudet och titta mig omkring. Fick känslan av jag var den enda som såg miraklet som inträffade utanför. Kvinnan framför mig hittade till slut sitt kort och jag drogs bort från miraklet som inträffade utanför och kastades in i arbetets turbulens. Jag glömde bort tiden och efter en stund när jag tittade ut så hade nattens mörker slukat trädets svarta siluett och allt var jag såg genom butikens fönster var mörker.