Övermäktiga intryck
Jag hann precis med bussen. Jag fick springa den sista biten men jag hann. När jag suttit ner en stund och hämtat andan så kom den där känslan över mig, den där känslan som jag kan få när jag, som ikväll, varit på bio och sett en film påverkat mig. När jag får den här känslan är det som att alla mina sinnen är vidöppna och det kan nästan bli för många intryck, för mycket att ta in. Den här känslan är något som jag fått först på senare år när jag trott att känslointrycken man upplever i livet skulle mattas. Ibland kan jag känna mig fundersam till varför jag drabbas av dessa nästan övermäktiga känslointryck. Och nu kunde jag känna det igen.
Det första som jag reagerade på var killen framför mig som lyssnade på musik sina hörlurar, det var ingen hög volym men jag kunde höra hur tonerna strömmade mot mig och jag försökte dämpa ljudet genom att hålla för öronen en stund tills jag vant mig. Försökte fokusera om och lyssna på något annat, lyssnade på vinden som tycktes försöka greppa bussen likt en övermäktig jätte och återigen blev ljudet mig övermäktig. När jag försökte fokusera på något annat tittade jag ut genom fönstret och det nästintill sved i ögonen av de starka färgerna i rödljuset vid övergångsställena. De reflekterande färgerna i gatskyltarna gjorde att jag blev tvungen att kisa för att orka med att titta. Jag försökte läsa lite i tidningen jag köpt men de skarpa kanterna på bokstäverna i texten tycktes skära genom mina linser. Jag fick känslan av att mina händer växte i storlek och i känslighet, när jag lyfte händerna och vred på dem så kunde jag känna luften smeka dem. Jag lade händerna i kors över bröstkorgen och jag kunde känna mina revben och nyckelben som om min bröstkorg saknade muskulatur och hud. Min sista tanke innan intrycken blev mig övermäktiga och jag somnade var att jag inte orkade mer.