Minneslucka
Kvinnan stod några kunder bakåt i kön så det var ett tag kvar innan det var hennes tur men jag kunde känna att hon sökte min blick så jag mötte hennes blick och hon log mot mig. Det är sällan jag inte ler tillbaka mot någon som ler mot mig så jag mötte hennes leende med ett leende vilket fick henne att skina upp som en sol. Hon log ända fram till dess att det blev hennes tur och då började hon glatt att prata med mig om hur länge jag arbetat och hur trött jag måste vara. Jag höll med om att jag var trött fastän jag egentligen inte var mer trött än i vanliga fall, kvällen är ju den enda tiden på dygnet som jag känner mig någorlunda vaken. Hon pratade glatt på om hur jag kämpat mig genom arbetsdagen och stått i kassan varje gång hon varit inne för att handla en öl, vilket stämde då detta säkert var femte eller sjätte gången vi träffades under mitt arbetspass. När hon pratade med mig och det fullkomligt strålade om hennes ansikte insåg jag att hon inte kom ihåg mig. Hon kom inte ihåg då jag höll i henne samtligt som hon sparkade på mig, hon kom inte ihåg då jag vittnade mot henne i rättegången och hon kom inte ihåg att hon fälldes mot sitt nekande tack vare mitt vittnesmål. Och även om det var skönt att hon inte kom ihåg mig så kändes det sorgligt på något sätt och jag undrade vem hon varit en gång i tiden innan hon börjat dricka. Kände mig ledsen för hennes skull men hon såg inte sorgen i mitt ansikte. Samtidigt som hon gick ut genom butikens dörrar vände hon sig om, log och vinkade till mig som ett lyckligt barn.