Midnattstimmans pris
Under promenaden med hundarna slog kyrkklockan 12 slag. Midnattstimman tänkte jag för mig själv och tänkte tillbaka på hur spännande jag tyckte midnattstimman var när jag växte upp. När jag var liten så var det något magiskt med tolvslaget, något både spännande och skrämmande. Midnattstimman var stunden på dygnet då det onda sades sippra ut genom väggarna, den tid på dygnet då ondskan tog sin form. Under hela min uppväxt var jag fascinerad av spänning och skräck, det var på något sätt som att se en skräckfilm eller läsa en spännande bok gav mig en möjlighet att möta skräcken och samtidigt så visste jag om att det fanns ett slut. Till skillnad mot skräcken i vardagen. Vardagens skräck var något jag som barn inte kunde styra eller påverka utan något jag bara vara tvungen att hantera, tvungen att leva i. Jag mötte vardagens skräck dagligen men den var utan slut, utom min kontroll. Som vuxen har midnattstimman blivit bara ytterligare ett klockslag, jag styr själv över mitt liv och min vardag. Alla klockslag är desamma, jag styr själv över min egen tid. Jag älskar fortfarande skräckfilm men att se skräckfilm är inte längre till för att möta skräcken, inte längre ett sätt att göra skräcken hanterbar utan ett nöje helt enkelt. Som vuxen kan jag göra valet att stå upp mot vardagens demoner, jag kan själv göra valet att konfrontera skräcken i vardagen. Jag är inte längre ett barn för vilket midnattstimman är magisk eller spännande, och att förlora den magin, den spänningen och symboliken är ett pris jag som vuxen med glädje betalar. För vi betalar alla, vuxna som barn. Alla betalar vi ett pris.