Åke Englund

Rastlösheten har tagit min kropp som sin hemvist den senaste tiden. Den har krupit innanför mitt skinn i skydd för vintern utanför, den har krävt sin plats och gjort sig påmind allt oftare. Den kryper innanför huden och jag blir irriterad på saker jag i vanliga fall uthärdar, rastlösheten lockar mina tankar på villovägar och jag fylls av en längtan bort ifrån allt. Det känns som om jag kämpar en kamp mot ett inneboende väsen som gnager på mina ben och rispar med sina klor på mitt hjärta, dess skrik skär inombords och jag vill springa till dess att jag faller ner på knä och hostar upp rastlösheten som en blodig slemmig massa. Det känns som om vintern hindrat mig från att leva, de isbelagda gatorna har hindrat mig från att springa. Men ikväll när jag gick ut från jobbet var det som att jag kunde andas fritt igen. Det var äntligen plusgrader och rastlösheten inom mig kände att friheten var inom räckhåll vilket fick den att slappna av. Vinterns grepp hade lättat, gatorna hade börjat sitt segertåg över isen. Jag kunde andas lättare och rastlösheten tycktes lägga sitt huvud på sned och le rofyllt då den kände att rörelse och förändring, rastlöshetens föda och näring fanns inom räckhåll.