Fortfarande under utveckling
Det har gått mer än ett dygn efter den senaste föreläsningen men tröttheten sitter fortfarande i kroppen. Jag brukar inte ha fem föreläsningar på en dag men det hade blivit så då jag varit på två skolor under samma dag. På förmiddagen hade jag haft högstadieelever och efter lunchen hade jag haft gymnasieelever så det hade inneburit att jag fått variera mina föreläsningar och anpassa mig efter de olika åldersgrupperna. Och när jag ett dygn senare fortfarande bar på tröttheten som det inneburit att öppna mig, blotta mitt hjärta och berätta min historia gång på gång så insåg jag hur mycket som fortfarande förändrats under mina lektioner trots att jag gjort samma föreläsning under mer än 15 års tid. På något sätt så är det som att min föreläsning är en levande organism som tar sin form utifrån inte bara min berättelse utan också klassen jag föreläser inför, deras ålder, deras frågor eller frånvaron av frågor, klassens sammansättning och dynamik.
Till detta kommer min konstanta utveckling och de prioriteringar och omprioriteringar som jag gör utifrån det budskap jag vill få fram. Samtidigt så ökar mitt lugn, min självkänsla och jag blir mer medveten om hur jag använder mig av mitt kroppsspråk. Och nu när jag tänker tillbaka på denna heldag av föreläsningar så inser jag att jag inte bara föreläser om hur det är att upptäcka att man är homosexuell, om att bära på en hemlighet och om fördomar. Jag inser också att jag också föreläser om att erkänna, stå för och lära sig av sina misstag. Om att finna sig själv och att alla har olika vägar att vandra i livet och att vara den man är trots att man kanske blev den som andra ville att man skulle bli. Det känns som att jag utvecklas och lär mig lika mycket som klassen jag föreläser för.