Fortfarande sårbar
Under kvällen var jag och en vän på bio och såg en film. Jag hade sett filmen en gång tidigare men jag älskar ju att gå på bio och ville gärna se filmen igen då den var bra. Då jag sett filmen tidigare kunde jag handlingen och mina tankar lämnade filmduken och salongen stundvis då jag funderade på en text jag skriver till en tidning och en uppgift jag hjälper en lärare med. Men i filmens mer spännande partier drogs jag tillbaka in i salongen och in i filmens handling. Och när jag satt där i biomörkret så blev det tydligt för mig att jag reagerade lika starkt på scener i filmen där människor och djur skadades som jag gjort första gången jag såg filmen. Efter filmen träffade jag en vän som jag pratade med och lustigt nog så kom vi att prata om hur livet härdar en och han erkände att han, som så många andra, härdats av livets motgångar. Och hur många sätter inte en slags stolthet i att inte reagera på livets hemskheter oavsett om det är på film, i verkligheten eller till och med i sitt eget liv. Själv tycks jag sakna förmågan att härdas, min själsliga sköld känns mer som en tunn hud, lätt att rispa. Min förmåga att inte härdas gör mig sårbar i livets strider men det håller mitt hjärtas öga vidöppet i livets skymningar och gryningar.