Ovärderad strategi
Sitter nästan dagligen och skriver på mitt bokprojekt, när jag inte skriver så tänker jag på texten och den finns med mig i tankar hela tiden. Texten känns som en levande organism som växer åt olika håll hela tiden och den förändras och jag förändras med den. Ett stycke som beskriver hur jag flyr från en alkoholiserad släktings nycker och gömmer mig vid ett vattenfall har fått mig att omvärdera min syn på hur jag hanterade den utsatthet jag upplevde. Jag var säkert 12-13 år när detta hände men nu när jag skriver om, och beskriver situationen, så kan jag istället för att se det som att jag flyr från något jobbigt och smärtsamt istället tar mig till något som räddar mig och ger mig säkerhet. Jag tog mig till vattenfallet som inte bara dränkte skriken men också dämpade ångesten. Jag fann ett sätt att rädda mig själv genom att ta mig till en plats där jag fann trygghet och lugn.