Skrivande med komplikationer
Sedan några veckor tillbaka skriver jag på det som ska komma att bli min första bok. För att göra det så enkelt som möjligt för själv har jag valt att skriva om min uppväxt. Än så länge ser jag det mest som ett projekt, ett sätt att träna på att skriva, men också som en slags terapi. Och jag vet inte om jag kommer att försöka att få boken publicerad då det inte går att skriva personligt och öppet om vad som format mig utan nämna, och framför allt lämna ut saker om människor i min omgivning. För hur jag än väljer att berätta om vad som format mig så kommer jag på något sätt nämna saker som de nära mig kanske skäms för, inte håller med om eller ser på ett annat sätt. Och hur mycket kan man lämna ut andra, hur mycket kan jag lämna ut andra? Oavsett om de är döda eller bara inte finns i mitt liv längre.
Tidigare idag så var jag med om en smått absurd händelse på mitt arbete då jag blev tillfrågad om jag ville ha sex med en kund. Det som kom att utspela sig blev en lustig konversation då jag varken avböjde eller tackade nej, i ett försök att varken skratta eller bli arg, och jag tror inte att någon som var i närheten förstod eller hörde vad som hände. Min första tanke var att skriva ett inlägg här på bloggen om vad som hände då det var en ”intressant” upplevelse som var lätt att återge på ett roligt sätt. Men så uppstod ett dilemma då jag har ett självpåtaget filter som jag låter allt arbetsrelaterat gå genom då jag inser att det finns ett moraliskt dilemma att blogga om arbetet och kunder framför allt. Och samtidigt så fanns det en slags respekt från mannen när han frågade mig och jag känner att hur absurd situationen än var så vill jag respektera mannen. Att skriva självutlämnande är i högsta grad komplicerat.