Åke Englund

Nu stod jag här igen. Varför kunde jag inte lära mig? Varför utsatte jag mig för det här? Jag ville sätta mig ner på toalettstolen men jag var rädd för att jag skulle somna, jag drabbades alltid av trötthet när jag var orolig eller mådde dåligt. Tittade mig i spegeln och skakade på huvudet, tänkte för mig själv att jag är för gammal för det här. Jag hade inte haft en föreläsning på flera månader och drabbades nu, som alltid, av den alltför välbekanta scenskräcken strax innan föreläsningen. Men, jag tog ett djupt andetag och gick mot lektionssalen.
När klassen var samlad insåg jag att det var ett trettital killar och extra nervös tittade jag ut genom salens fönster för att låta tankarna fly en sista gång, en slags sista meditation innan det var dags att ta över från läraren. Ironiskt nog var klassrummet mittemot tågstationen och jag önskade för ett ögonblick att jag satt på ett tåg bort från allt. Men så infann sig ögonblicket då klassen tystnade och alla ögon var på mig. Jag presenterade mig själv och efter ett par minuter in i föreläsningen skrattade de igenkännande åt min berättelse och i det ögonblicket visste jag att jag hade dem. När en kille ställde första frågan visste jag att jag hade deras intresse. Och i det ögonblicket fanns det ingen annanstans som jag ville vara.