Åke Englund

Jag förstod först inte vad som lät. Under några sekunder var jag förvirrad och kunde inte komma på vart jag var. Sedan insåg jag att jag satt på bussen på väg hem och att det var min egen snarkning som väckt mig. När jag insåg att jag vaknat av min egen snarkning så tittade jag mig generat omkring för att se om någon hört eller reagerat på mina snarkningar samtidigt som jag drog handryggen över munnen ifall jag dreglat. Det verkade inte som att någon reagerat på mina snarkningar och i samma ögonblick stannade bussen på stationen och jag kunde kliva av. Under hela promenaden hem var jag sur och irriterad, hade känt mig arg och irriterad hela dagen och resan till Göteborg hade inte gjort någon förändring i mitt humör. När jag väl var hemma så kände jag bara för att lägga mig för att sova och förhoppningsvis vakna upp på bättre humör. Och då ringer det plötsligt på min dörr. Signalen var hög och gäll, då jag jag bor i ett hus med portkod är det ytterst sällan jag hör signalen och det är lika stressande varje gång. Irriterad och misstänksam öppnar jag dörren och utanför står grannen som bor mittemot mig. Hon har nybakade bullar som hon vill ge till mig. Ibland får man det behöver mest när förtjänat det minst.