Åke Englund

Under min promenad med hundarna efter kvällens arbetspass fick jag ett oväntat positivt besked och jag ville berätta det för någon. Men vem berättar man något för klockan halv tolv på en måndagskväll? Men ju mer jag tänkte på vad jag fått veta desto gladare blev jag och det kröp i kroppen av att få berätta för någon, att få skrika ut det till världen. Till slut var jag tvungen att låta glädjen få komma ut på något sätt så jag slog ett lufttrumsolo och hoppade upp i luften samtidigt som jag slog ihop klackarna. När jag landade med fötterna på marken igen så ställde jag mig som i givakt och satte högerhanden mot pannan och stod som i givakt. Låtsades steppa och nu började hundarna hoppa omkring mig i mitt utrott av glädje. Fortfarande tyst släppte jag ut glädjeutbrottet i en dans med hundarna hoppandes omkring mig när vi vandrade längs Allégatan. Och där mitt i vår tysta glädjedans mötte jag en man som kom gåendes runt ett hörn. Generad ursäktade jag mig med att jag var lite glad. Mannen bara skakade på huvudet och gick vidare åt sitt håll och jag och hundarna sprang ett tyst glädjelopp åt andra hållet.