Skuggan från det förflutna

Dagen började nästan för bra. Jag fick en bekräftelse på min medverkan i radio senare under veckan, jag var ett steg närmare ett tidningsreportage om mina föreläsningar och inspirationen till texten jag skriver på fullkomligt flödade. Men när jag gick där i vårsolen kunde man nästan se att jag hade två skuggor som följde mig, en skugga som skapades av solen och en skugga som hade sitt ursprung i mitt förflutna. En skugga från det förflutna som aldrig tycks lämna mig även om den avtar i styrka och storlek och ibland tycks lämna mig då jag vandrar på livets stig. En skugga som viskar i mitt öra att det kommer att skita sig, att jag kommer bli upptäckt, att man kommer att skratta åt mig och säga: Trodde du verkligen det? Jag har ingen logisk förklaring till vad som jag skulle bli upptäckt med, vad som skulle skita sig och varför man skulle skratta åt mig. Skuggan är en del av mitt förflutna som jag kämpat hårt med att lämna bakom mig. Jag har sprungit från skuggan, jag har riktat de starkaste stråkastare mot skuggan, jag har hotat och mutat skuggan. Och det har till stor del lyckats. Skuggan är mindre och framträder allt mer sällan. När han väl visar sig har han svagare konturer och syns inte lika tydligt som tidigare. Men han har fortfarande kraften att förmörka mitt liv när jag inte är stark nog att lita på min egen förmåga.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback