Åke Englund

Så länge jag kan komma ihåg har jag närt en dröm om att skapa något. Skapa något av det jag under så lång tid burit inom mig. Jag vill foga samman ord likt ett gigantiskt pussel där varje kapitel, varje stycke är likt kinesisk marmor, tungt och bländande för ögonen. Med det skrivna ordet vill jag skildra mörkret inom mig, jag vill skriva ner sorgen och skräcken jag bär inom mig, jag vill använda det förflutnas blod som bläck. När jag fäst orden på papper vill jag lägga ut sidorna på rad och se hur regnet smetar ut bokstäverna, ett regn som tar bort smärtan jag burit inom mig så länge. När jag fäst orden på papper vill jag klättra högt upp på ett berg och lägga sidorna i en hög och tända eld på dem och se hur elden förtär mörkret som jag burit inom mig. När jag fäst orden på papper vill jag sätta kedjor runt sidorna och slutligen försegla allt med ett hänglås lika stort min knytnäve för att sedan kasta ned allt där havet är som djupast och se hur det förflutna slukas som av ett havsmonster. När jag gjort allt detta, är jag då slutligen fri?