Åke Englund

Mitt i all stress och kaoset på min arbetsplats inträffar då och då ögonblick av möten som gör mig ödmjuk inför andra människor. Oftast är det små händelser som bara tar några sekunder men som sätter sig innanför mina ögonlock. När ögonblicket är över kan jag genom att blunda se scenen utspela sig på nytt. Idag var jag med om ett sådant ögonblick som för evigt kommer att vara etsat på insidan av mina ögonlock. En äldre kvinna skulle precis åka hem med färdtjänsten när hon insåg att hon glömt köpa en sak. Jag hämtade varan och tog betalt för den vid sidan om köerna, och när jag gav henne varan och växel tillbaka så höll hon fast i mina händer och tittade mig i ögonen. Jag kunde känna att hennes händer var silkeslena och lika varma som hennes leende. Hon tackade mig för hjälpen och kallade mig inte för Åke utan tilltalade mig som Medicinmannen. Förvånad frågade jag henne vad hon kallade mig för då jag trodde att jag hört fel. Hon svarade då att hon alltid kallade mig för sin Medicinman när hon pratade med sina barn eller vänner om mig. Jag förstod fortfarande inte varför hon kallade mig för sin Medicinman och då förklarade hon att mitt sätt och mitt leende alltid fick henne att må bättre, att jag var den bästa medicin hon någonsin fått. Därför var jag hennes Medicinman. Generad men samtidigt tacksam tackade jag och när jag log mot henne skattade hon och log mot mig. ”Se där, det leendet gör dig till min Medicinman”