Åke Englund

När filmen ”A Single Man” kom tidigare i år så var det som att någon filmat mitt inre liv, som om någon hade fångat essensen av min själ, mitt sätt och mina tankar. Första gången jag såg filmen blev jag så tagen av den att jag skakade och grät genom eftertexterna. Jag har sett filmen sammanlagt sex gånger på bio varav en gång tillsammans med en annan person. När jag rekommenderade min bästa vän att se filmen blev hans första reaktion efter att ha sett filmen att det var som att filmen handlade om mig från första filmrutan. Den enda gången som jag sett filmen i sällskap med någon annan så var det en person som betytt mycket för mig under många år och under samtalet efter filmen var jag öppen om privata tankar på ett sätt som jag sällan är med någon.
Det har nu gått ett halvår sedan jag senast såg filmen men jag ges nu tillfälle att se filmen på nytt på bio. Jag fylls av tankar om vad som hänt inom mig sedan jag såg filmen senast och jag är fylld av förväntan och glädje, men också ett lugn som om jag ska åka hem efter en lång resa i ökänt land. Men förutom de känslor jag fylls av inför att se filmen på nytt så ska jag nu se filmen i sällskap med några vänner. Att se filmen med mina vänner är något som jag både ser fram emot och skräms av. Det känns som att jag låter dem få känna mig än mer än vad de redan gör, att se den tillsammans med dem känns som att låta någon läsa ens dagbok högt. Jag ser fram emot att låta dem få känna mig än mer men det känns samtidigt skrämmande att blotta mitt innersta.