Sticka ut hakan
Vid en middag samtalade jag med min bordspartner och vi pratade om olika förmer av öppenhet kring att man är homosexuell. Min egen öppenhet kring min homosexualitet är något som vuxit fram under åren, något som det gör för de flesta homosexuella. Jag är däremot mer öppen om min homosexualitet än vad de flesta är och jag har också engagerat mig i debatter och diskussioner kring homosexualitet än vad de flesta homosexuella gjort. Som regel är detta inget som jag tänker på utan jag ”bara gör det”. Naturligtvis har det varit jobbigt vissa tider, jag har varit nervös och säkerligen orolig över hur mitt engagemang tas emot och hur det kommer att påverka mig och mitt liv. men samtidigt har jag som regel ”bara gjort det” utifrån en inre drivkraft och för att det varit viktigt för mig. Men när min bordspartner sa att han inte ”stuckit ut hakan” lika mycket som jag så blev jag uppriktigt förvånad men samtidigt så har han rätt i att jag ”stuckit ut hakan” mer än vad de flesta gjort. Och kanske jag har jag lyckats så bra med det för att jag just inte sett det som att jag ”sticker ut hakan” utan ”bara gör” det som känns viktigt och rätt. Jag har lyckats för att jag följt min inre drivkraft. Och just nu kan jag tydligare än någonsin tidigare känna att min inre drivkraft är mitt skrivande, jag känner mig mogen och redo. Och framför allt så känns det viktigt för mig att skriva ner min historia. Vad som sedan händer med den när den är nedskriven återstår att se. Men om jag skulle lyckas få min historia publicerad så har jag en känsla av att jag återigen kommer att ”sticka ut hakan” fast på ett nytt sätt.
Låt mig nu vara lite politiskt inkorrekt. Jag ser det som ett svek mot öppet homosexuella och vår frigörelseprocess, att smyga med sin läggning; åtminstone när man kommit upp över ungdomsåren. Jag är öppen med att jag är gay. Om nån har ett problem med det – så föraktar jag dem. Konstigare än så behöver det inte vara.
Måhända är jag privilegierad: jag har vid ytterst få tillfällen fått lida för att jag är den jag är. En gång gick jag hand i hand med min pojkvän utmed S:t Ansgars kyrkogård, när några gymnasieslynglar ropade "bögparad!" efter oss. Jag vände mig om och gick i deras riktning för att läxa upp dem handgripligen om nödvändigt. Emellertid var min sambo klok nog att få i väg mig därifrån.
Hursomhelst tänker jag fanimej inte ta nån djävla skit av någon bigott, inskränkt stolle. De som ger uttryck för att inte acceptera att jag är öppen med vem jag är klipper jag bort ur bekantskapen; och så var det med det. Jag har förlorat såna som jag trodde var vänner sen jag kom ut. Men jag har vunnit så mycket, mycket mer.
Keep up the good work, Åke!