Åke Englund

Sitter i soffan med laptoppen i knät, i bakgrunden går ”Vissi d’arte” från operan Tosca på repeat. Skriver början på texter, börjar om från början, tar bort allt jag skrivit och önskar nästan att jag hade skrivit ut det på papper så att jag fick knyckla ihop pappret och slänga det i väggen i frustration. Känner mig irriterad, hittar inte någon bra början, hittar inte rätt ämne att skriva om. Har ingen brist på ämnen men inget känns rätt. En del ämnen påverkar mig så mycket att jag är rädd för att formulera dem och skriva ner dem, de blir så verkliga att jag nästan kan ta på dem när jag skrivit ner orden. Andra ämnen känner jag mig inte redo att skriva öppet om. Känner att jag varit könslomässigt vidöppen både på jobbet och med vänner den senaste veckan, något som tröttat ut mig. Men samtidigt så har detta gjort mig mer förberedd att ta tag i och skriva om ämnen som berört mig i hjärtats djupaste dalar och satt sig i hjärnans mörkaste gångar. Mitt skrivande är mitt sätt att möta mörkret och slåss mot det onda, det stora slaget närmar sig. Jag klär mig i en rustning av känslomässig stål med två öppningar, en vid hjärtat och en vid hjärnan.