Åke Englund

När min pappa dog så valde min mamma att inte prata om min pappa och vi hade inga bilder på pappa framme. När jag flyttade hemifrån så tog jag inte med någonting så jag äger inga fotografier på min pappa. Jag har inte sett en bild på min pappa sedan jag var tonåring så min egen inre bild av hur min pappa ser ut är suddig och representeras i mitt inre av en enda bild. Bilden föreställer min pappa ståendes vid en staty av Abraham Lincoln i Washington. Med tiden har minnesbildens kanter suddats ut och dess konturer har blivit otydliga. Bilden jag ser för mitt inre tycks mest bestå av strålar av ljus som strömmar ut från fotografiets ljusare delar, de strålar ut med sådan styrka att de bländar mig och jag blir tvungen att blunda för att kunna frammana minnesfragmenten jag har av min pappa. Jag har inga minnen av det kändes att krama honom, jag kommer inte ihåg hur han doftade eller hur hans röst lät. Allt jag har kvar av honom är bilden i mitt inre. En bild av honom ståendes vid en staty av Abraham Lincoln, en staty som står i staden Washington.

Om mindre än en månad ska jag åka med en vän till Philadelphia. Eftersom vi varit i Philadelphia tidigare så ska vi vidga våra vyer och åka till New York och Washington. Jag har en möjlighet att stå på samma plats som min pappa stod när fotografiet av honom togs. Jag kommer att kunna gå i min pappas fotspår. Symboliskt sett kommer jag att komma närmare min pappa än vad jag varit sedan jag var ett barn. Jag kommer inte att kunna komma ihåg känslan av hans kramar, hans doft eller hans röst. Men jag kommer att vara närmare min pappa än vad jag varit sedan jag var ett barn.