Åke Englund

Tåget sattes i rullning och färden från Borås mot Göteborg tog sin början. Jag satt med ryggen i tågets färdriktning vilket gav intrycket av att jag mer lämnade Borås bakom mig än att jag åkte till Göteborg. Tycker egentligen inte om att fly, att åka ifrån något utan jag försöker se det mesta positivt. Jag lyckas inte alltid men jag tror att det man ger får man tillbaka. Men idag hade jag verkligen ett behov av att åka ifrån Borås, så att jag satt med ryggen i tågets färdriktning var mer än bara symbolik denna dag. Bakom mig satt det en kille som uppenbarligen var hög på något och han pratade med alla omkring sig trots att det var uppenbart att ingen kände för att prata med honom. Jag gjorde mitt bästa för att förtränga honom men jag kunde inte undkomma honom och jag hörde hur han tjatade på en ung tjej om att få låna hennes telefon för att ringa en vän och be denne ringa upp honom på hans telefon.
Hon lyckades stå emot och han hängde sig över sätet och undrade om han fick låna min telefon. När han såg mig så kände han uppenbarligen igen mig och sa: Men hej! Det är ju ICA-människan. Han hade samma tonfall på rösten som björnen Baloo hade när han träffade Mowgli första gången. När han kallade mig för ICA-människan så fick jag känslan av att jag tillhörde en annan ras, fick en inre bild av att jag tillhörde ett folk av ICA-anställda som arbetade i ICA-butiker om dagen och försvarade rättvisan om natten. Jag sveptes tillbaka till verkligheten i den slitna, lite skabbiga tågvagnen och jag tog på mig masken som karaktäriserar mig, ICA-människan. Han fick låna min telefon och jag såg tacksamheten i de andras ögon när han blev uppringd i sin telefon och lämnade oss övriga ifred. Ännu ett uppdrag utfört och ICAnder kunde dra sig tillbaka efter att ha räddat situationen.